SÖK
MENY
Den senaste rasismskandalen i riksregeringen är mer än bara just det. Det pågår en intensifierad strid mellan Sannfinländarna och Samlingspartiet, som mycket väl kan sluta i en besvärlig skilsmässa.
Vad kom man egentligen överens om i Helsingfors? Det frågade sig många journalister i måndags när partiledarna för regeringsblocket höll presskonferens.
Det hela bottnar i den sannfinländska vice ordföranden Teemu Keskisarjas senaste uttalanden om invandrare. Han beskrev dem som ”lågkvalitativa” och menade att invandring leder till ”svinstior” och ”blodbad” i Finland.
Krisen eskalerade när Riikka Purra – partiordförande, vice statsminister och finansminister – försvarade sin partikamrat i offentligheten.
Måndagens planerade budgetförhandlingar blev istället en heldagsdiskussion om likabehandling och den överenskommelse som regeringen har gjort. Statsminister Petteri Orpo menade att slutsatserna från diskussionen var glasklara: inget mer sådant snack, annars blir det reprimander. Det gäller även riksdagsledamöter. Riikka Purra ville däremot inte vara riktigt lika tydlig.
Vill man låna medicinsk terminologi är det rättvist att säga att symtomen har blivit behandlade, men sjukdomen är kvar. I Sannfinländarna osar missnöjet. Opinionsläget är katastrofalt, mycket på grund av att regeringens sparpolitik sviker den egna väljarbasen på den finländska landsbygden, och gräsrötterna vill att någonting ska hända. Det startade redan under sommarens partidagar. Då valdes Keskisarja överraskande till vice ordförande i partiet istället för valberedningens förslag: inrikesminister Mari Rantanen, som troligtvis var Purras förstaval.
Det finns likheter mellan årets interna partival och det som ägde rum 2017. Då straffade de sannfinländska gräsrötterna Timo Soini som var utrikesminister i regeringen Sipilä och därmed också behövde hålla regeringskumpanerna på god fot. In kom istället Jussi Halla-aho med en betydligt fränare invandringskritik. Det gick så långt att hela partiet splittrades och Soinis nya parti Blå framtid fortsatte i regeringen medan Sannfinländarna inte fick vara med. Den här gången var förändringen förstås inte lika dramatisk, men signalen om en mer offensiv politik var tydlig i och med den nya viceordförandens intåg.
Vad som nu har förändrats är att Petteri Orpo till slut verkar ha tröttnat på Sannfinländarnas trotsiga utspel. För första gången den här mandatperioden satte han tydligt ner foten när Purra försvarade uttalanden om människor som lågkvalitativa och lät budgetförhandlingarna stanna av. Man kan dessutom utgå ifrån att han redan var irriterad på sin regeringskompis. Den numera beryktade sparlistan som Purra kastade fram för några veckor sedan var inte förankrad i regeringsblocket utan lades fram på Purras eget initiativ. Och det ser givetvis inte bra ut för statsministern när finansministern helt uppenbart kör sitt eget race i frågor som är helt centrala för hela regeringssamarbetet.
Orpo behöver nu visa att det är han och Samlingspartiet som styr regeringssamarbetet. Begreppet funktionsduglig regering har använts, och det innefattar mer än vad man tänker sig. En funktionsduglig regering är inte en som har majoritet i riksdagen, det är en grupp som faktiskt kan komma överens och arbeta framåt. Saknar regeringen funktionsduglighet så kommer den att falla.
Det är lätt att kritisera den här regeringen och Orpos återkommande vaghet. Men man ska ändå komma ihåg att när statsministern skruvar upp tonläget så gör han det med landets ledning som insats, i en tid av stor osäkerhet dessutom. En sådan fajt går inte att förlora och samtidigt vara statsminister.
I måndags behövde någon backa. Det blev Purra som lite skamset fick erkänna att alla människor nog ändå är lika mycket värda, även om hon inte riktigt ville gå med på att överenskommelsen var så omfattande som Orpo menade. Värt att notera är också att resultatet av budgetförhandlingarna, som blev klara i tisdags kväll, var långt ifrån det som finansministern ville ha för några veckor sedan.
En klar prestigeförlust för Sannfinländarna, med andra ord. Där kunde saken ha varit utagerad, men det är få som tror det.
Regeringens två viktigaste delar har nu en svår balansgång framför sig. Både Orpo och Purra måste å ena sidan se till att hålla de egna partierna nöjda samtidigt som de måste stå enade för att behålla ”funktionsdugligheten” i regeringen.
De mer extrema sannfinländarna lär fortsätta testa regeringssamarbetet, i alla fall så länge opinionssiffrorna ser ut som de gör nu. Frågan är om Purra offrar gräsrötterna för finansministerposten eller tvärt om. Knappast är de förenliga särskilt länge till.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
