DELA

Anarkisternas sätt att påverka Mariehamn

Det finns en anarkistgrupp i Mariehamn.
En liten, anonym anarkistgrupp som tar saken i egna händer. Kanske är de inte alls sammanlänkade, kanske är de organiserade. Möjligen kan de planera sina aktioner, men lika väl kan de vara spontana infall.
Mika Nordberg (Ob) uttalade sig mot skattefinansierade infertilitetsbehandlingar för homosexuella slog anarkisterna till. På samma bräde kommenterade de Harry Janssons (C) politik. På väggar och anslagstavlor i stan klistrades upp affischer som kommenterade politikernas åsikter.
Då en man misstänktes för våldtäkt med släpptes fri, lade sig två aktivister på Torggatan och protesterade med en skylt där det stod ”Varsågoda att våldta mig. Jag har ingen talan. Du får inget straff.” De hade masker för ansiktet och ville vara anonyma.

Även om det skulle vara fräscht att tänka sig en medelålders man klistra upp politiska affischer och en nybliven pensionär lägga sig på Torggatan för att protestera mot frisläppandet av en misstänkt våldtäktsman, kan man nog dra slutsatsen att ungdomar eller unga vuxna står bakom aktionerna.
Dels för att handlingen är omedelbar, den har inte bromsats upp av erfarenhet och nyanserade överväganden, dels för att vuxna har andra kanaler att sprida sitt budskap genom. Få vuxna tycker de behöver klistra upp plakat på stan för att få sin röst hörd.

Gemensamt för de både aktivisthandlingarna är att de utnyttjade det offentliga rummet för att synas. De skrev inte insändare, som tidningsläsaren kan välja att läsa eller låta bli, utan de lade sig bokstavligen rakt över vägen.
Det går inte att undvika någon som ligger tvärs över en gågata, lika lite kan man undvika att notera att budskap som man råkar se då man går förbi en anslagstavla. Tricket för att få synlighet är fult, men effektivt. Diskussioner utgående från de här båda handlingarna föddes i långt högre grad än de flesta insändare som skrivits under fjolåret.

Det gemensamma är också att aktionerna fördes anonymt. Det tricket är också fult, men effektivt om handlingen blir utförd bara tack vare anonymitetens skydd.
Ingen politiker är anonym, ingen domare som frisläpper eller fäller heller. Att begå en anonym handling gentemot offentliga personer är enkelt men också fegt. Ingen finns att föra diskussionen med, ingen finns som tar ansvar och vill stå för uttalandet som gjorts.
Ibland hävdas att anonyma handlingar inte skall tas på allvar. Så enkelt är det inte, speciellt i ett litet samhälle där man snabbt blir utpekad som avvikande om man begår avvikande handlingar. Man måste få säga sin åsikt fast man är rädd för konsekvenserna. Anonymiteten omhuldar rädslan.
Kanske är det så att anonymiteten i de här fallen använts för göra diskussionen effektivare. Ett utrop utan avsändare kastar diskussionen åt vargarna. Den får löpa fritt utan hänsyn till avsändarens tillhörighet och bindningar.

Många ungdomar är aktiva. De är politiska och de tar ställning.
Problemet är att de aktiva ungdomarna inte är attraherade av traditionella påverkningsorgan. De vill inte ställa upp i val, de vill nattetid klistra upp affischer och demonstrera iklädd mask.
Det är vettigt att vilja stå utanför ett tag, men i något skede måste man välja: anpassa sig efter det övriga samhället för att nå ut genom de kanaler som finns, eller sluta protestera.
Det låter för gräsligt. All iver som skapar affischerna skall jämnas ut så att den passar in i den på förhand bestämda normen. Men det finns en anledning till få pensionärer utför aktionsräder. I något skede anpassar man sig eller ger upp.
Att kommentera maktens män blir inget annat än just en kommentar så länge anarkisterna protesterar mot strukturen i samma handling som de protesterar mot sakfrågan.
I en demokrati är makt enklast att förändra inifrån. Förhoppningsvis finns entusiasmen och fräschören kvar då anarkisterna insett det. Annars har demokratin ett problem.

Karin Erlandsson

karin.erlandsson@nyan.ax