SÖK
MENY
Ibland är det bra med svenskar i lagtinget. Stellan Egelands (Ob) förslag om ”Å-traktorer” är inte bara en god idé ur ett trafiksäkerhetsperspektiv. I bakgrunden hägrar också möjligheten för ungdomar till ett konstruktivt, handfast fritidsintresse långt borta från alla skärmar – i en värld som många i Finland inte känner till.
Okej, man ska inte romantisera i onödan. Folkkulturen kring den svenska EPA-traktorn har länge varit på avtynande och den doft av raggarsvettigt, meckarentusiastiskt sjuttiotal som vissa av oss, som stammar från Landet I Väster, känner när fordonet kommer på tal är kanske mest nostalgi.
Men men. 2010 fanns det drygt 10 000 a-traktorer registrerade i Sverige. Tio år senare, 2020, fanns det 33 000 fordon, enligt statistik från Trafikanalys. Det är en ökning med 330 procent. Och ur ett åländskt perspektiv finns det en positiv landsortskoppling: I Dalarnas län finns det flest a-traktorer i Sverige – 92 per 10 000 invånare, enligt en artikel från SVT Nyheter. Det är drygt tio gånger fler än i Stockholm.
Allt detta för att säga: tack Egeland och De Obundna för en genuint konstruktiv motion om att utreda möjligheten att införa en åländsk variant av fordonstypen A-traktor på Åland.
Upprinnelsen till förslaget finns som bekant i ett EU-direktiv som ger medlemsländerna rätt att bevilja förare från 16 års ålder att köra en personbil med maximal hastighet på 45 kilometer i timmen. Vilken hastighet som fordonen ska kunna framföras i på Åland får väl bli föremål för den kommande utredningen, men spontant kan tyckas att det låter som en bra gräns för de åländska vägarna – det är trafikosäkert med tunga A-traktorer i alltför låga hastigheter på 90- och 70-vägar.
Och detta har också varit det huvudsakliga argumentet på Åland: trafiksäkerheten. Så låt oss syna denna del av förslaget först.
Mopedbilar är ett otyg, det är nog de flesta överens om. Så överens att man frestas undra varför de ens rullar på våra vägar överhuvudtaget. Varför o varför käraste åländska föräldrar, varför gör ni detta mot oss andra trafikanter, mot er själva – en begagnad moppebil kostar sällan under 5 000 euro och en ny aldrig under 18 000 (jo du läste rätt) och framför allt: mot era barn?
Det är och förblir en obegriplighet att våra kids kan åka runt i trafikstörande tvålkoppar av plast på vinterhala vägar under ständig livsfara, och att deras föräldrar dessutom fått betala ur näsan för denna skandal. Låt – dem – ta – bussen! Eller kör dem själva i era riktiga bilar!
Ännu har inte det ohyggliga hänt på Åland, med en allvarlig olycka med mopedbilar inblandade. Men det är bara en tidsfråga. Ticktack, varje åländsk pappa och mamma, ticktack. Hur känns det?
Så ja, det är ett utmärkt förslag att låta detta trafikvansinne få ett slut och låta ungarna åka i riktiga trafiksäkra bilar till skolan i 45 kilometer i timmen.
Till detta kommer ytterligare en aspekt: den kulturella.
Och ja, nu drömmer vi lite. Men tänk om EPA-kulturen kunde införas på Åland samtidigt med den nya fordonsklassen som nu ska utredas?
För en A-traktor kan införskaffas på olika vis. Dels kan man köpa den, och då handlar det återigen om samma orättvisa klassfråga som det nu är med mopedbilarna: det är framför allt de välbeställdas barn som har råd med dem. MEN man kan också bygga dem själv och där blir klassfrågan ”lite omvänd”, som ledamot Egeland själv skämtsamt uttrycker saken när Nyan talar med honom. För då krävs att det finns någon hemma som vet hur man meckar, skruvar och svetsar. Det skulle inte skada att de kunskaperna blir mer i ropet igen, rent allmänt – själv är trots allt bäste dräng.
Men i förlängningen hägrar också att den typen av fritidsintressen överlag skulle kunna bli mer pop bland de unga igen. Det finns faktiskt något gammaldags sunt och sympatiskt när killar och tjejer träffas och bygger saker ihop i stället för att sitta fastklibbade i de sociala mediernas giftiga nät.
Tänk om detta kunde bli en framväxande framtid: ungdomar som på fritiden själva byggde, prydde och pimpade de fordon de sedan trafiksäkert tog sig till skolan med?
