SÖK
MENY
Läsandet av en bok är en unik upplevelse och intimare än kärleksakten. En annans röst tar plats i oss, tränger undan våra jag och tar oss i anspråk. Inte undra på att samtidens idiotier svartsjukt försöker bannlysa böckerna på olika vis: bokläsaren blir stängd för vardagens banala anspråk och varken kommersialism eller politik göre sig sedan besvär.
På så sätt blir bokläsandet i nutiden en subversiv handling: ett olydigt återtagande av det individuella kommandot. I en av årets första tidningar kommer därför här en lista på böcker som tillfälligtvis kommer att göra dig oåtkomlig för all den yttre världens dumhet.
Men vi varnar dig också för deras kraft. För det de har gemensamt är att detta är inte böcker du slukar – detta är böcker som slukar dig.
1. ”Biblioteket i Babel” av Jorge Luis Borges
En antologi med noveller av Borges som utgavs på svenska 1963. De glittrande poetiska berättelserna är genuint intelligensförhöjande och kräver, som flera andra av verken på denna lista, stor koncentration. De belönar läsaren med kvardröjande klokskap.
2. ”En jävla helg” av Helen Zahavi
Inledningen till denna omdiskuterade moderna klassiker säger allt: ”Det här är berättelsen om Bella som vaknade en morgon och visste att hon fått nog.” Det kan vara genuint obehagligt att följa med den plågade huvudpersonen på resan från nödvärnsdråpare till kallhamrad mansmördare, men också mycket lärorikt. En nödvändig bok för alla kvinnor (som vet alldeles för väl), och för alla män (som vet alldeles för lite).
3. ”Odysseus” av James Joyce
Finlandssvensken Thomas Warburtons översättning till svenska lär vara en av de bästa tolkningarna som gjorts av Joyce ikoniska språkfest – kallad ”hela den litterära modernismen i sammandrag”. Det enda sättet att tillgodogöra sig denna berättelse om en dag i tre människors liv i Dublin 1904 är att bara sätta sig ner och kapitulera inför ordfradgan.
4. ”Främlingen” av Albert Camus
I alla avseenden ”Odysseus” motsats – men ändå inte. ”Främlingen” är en kort, anemisk roman om herr Meursault i Alger som en dag helt slumpartat (meningslöst?) blir mördare, men trots språkets avsiktliga torftighet slutar berättelsen aldrig blöda. Detta kan vara litteraturhistoriens kortaste mästerverk.
5. ”Sent i november” av Tove Jansson
Hennes vackraste, klokaste muminbok – utan ett enda medverkande mumintroll. I familjemedlemmarnas frånvaro (de har samtidigt fullt upp på ”Pappan och havets” freudianska ö) samlas ett antal vinddrivna, losslitna gestalter i Mumindalen och försöker iscensätta Den Lyckliga Familjens vardag. De misslyckas förstås – men finner ändå vad de letat efter.
6. ”Gravitationens regnbåge” av Thomas Pynchon
Den mytomspunne eremiten Pynchon är Joyces litterära fortsättning in i postmodernismen. Handlingen i ”Gravitationens regnbåge” är avsiktligt vansinnig (som i alla Pynchons böcker): den amerikanske soldaten Tyrone Slothrop lägrar brittiskor i andra världskrigets London: ett dygn efteråt slår tyskarnas V2-raketer ner just där erövringarna skett. Språkfyrverkeriernas labyrinter är oöverträffade: följer man med inåt blir man aldrig riktigt sig själv igen.
7. ”Don Quijote” av Miguel Cervantes
Världslitteraturens första roman (de båda delarna är skrivna 1604–1615), och fortfarande en av de märkligaste och vackraste. Läs inget annat än Jens Nordenhöks nyöversättning från 2001 och – OBS! – ge inte upp förrän andra delen är avklarad: den förklarar romanens ryktbarhet.
8. ”Focaults pendel” av Umberto Ecco
Eccos allra intelligentaste, mest underhållande och klärvoajanta roman: tre förlästa bokredaktörer sammanlänkar på kul all världens konspirationsteorier om Tempelriddare, Frimurare och andra hemliga sällskap varpå deras tankefoster blir ett reellt, dödligt monster. Genialt, komiskt och i vår tid förfärande.
9. ”Moment 22” av Joseph Heller
Det brukar påstås att Hellers komiska absurdi om bombflygarna på den fiktiva medelhavsön Pianosa under andra världskriget är en antikrigsroman. Det är att förminska dess storhet: berättelsen om bomfällaren Yossarian och hans färgstarka soldatbröder kliver över alla litterära skrankor med brutaliteten hos Norman Mailer och anarkismen hos Bröderna Marx.
10. ”American Psycho” av Bret Easton Ellis
Kanske den anglosaxiska litteraturens allra äckligaste bok, som blandar nattsvart konsumtionssatir med extremt närgångna våldsskildringar och övergrepp. På något egendomligt vis är romanen ändå nödvändig att få med i denna sammanställning: den lämnar en aldrig och har definitivt något angeläget att säga om vår tid. Dessvärre.
11. ”Vid avgrunden” av Gitta Sereny
Alla tiders främsta journalist Gitta Sereny intervjuade skrivbordsmördaren Franz Stangl – kommendant i förintelselägret Treblinka och medskyldig till massmordet på minst 900 000 människor – i sammanlagt 72 timmar. Det som framkommer om den intellektuellt mediokre tjänstemannen Stangls förnekelsemekanismer är hisnande i sin banalitet, och boken är lika stillsamt gastkramande som hennes kändare bok om Albert Speer. Slutet kommer abrupt och gåtfullt, som i en deckare.
12. ”Mästaren och Margarita” av Michail Bulgakov
Djävulen i sin allra mest charmerande skepnad går lös i Moskva och driver gäck med stadens medlöpande kälkborgare. Stor litteratur, påbörjad av Bulgakov 1928, och ständigt omskriven av författaren fram tills hans död 1940. Publicerades i sitt fullständiga skick först på 1970-talet. Rymmer en värld.
13. ”Midnattsbarnen” av Salman Rushdie
Ännu en bok som kommer att äta upp dig och Rushdies främsta roman (karln borde obestridligen få Nobelpriset). En fantastisk släktkrönika av en av den magiska realismens allra mest förtrollande förtrollare, och en sorgsen hyllning till allt som Indien kunde ha blivit.
