Ett annorlunda coverband
Hur blir man ett partyband som höjer sig över mängden?
Välj inte de mest uppenbara låtarna. Det är åländska The Juicy Fruits recept.
Antingen ger man upp innan man börjar och gör bara sånt som publiken vill höra. Eller så hittar man sin linje, håller sig till den och fegar inte ur med ”Tush” bara för att ingen dansar efter första låten.
Ett av de bästa livebanden jag sett var svenska Razamanaz på Parks bar för länge sen. Om jag minns rätt spelade de covers på klassisk sjuttiotalsrock, men inte de låtar man väntade sig. Namnet var taget från en Nazareth-lp och deras version av Whitesnakes ”Guilty of love” fick mig att uppskatta Whitesnake för första gången.
I somras såg jag för första gången åländska Soul Project – ett soulband med blås som har det där lilla extra. Aldrig trodde jag att jag skulle få höra en cover på Charles Wrights ”Express yourself” i Badhusparken, men jag hörde rätt.
Gutt humör
Ett annat lokalt band som jag inte sett live ännu är The Juicy Fruits, fem medelålders män och två kvinnor som spelat ihop sedan 2008. Och alla som såg dem på scen blev på gott humör.
Vad spelar de då, undrade jag.
Svaren var svävande. Det var tydligen låtar som man hört förut. Men ingen jag snackade med kunde säga namnet på en enda låt. Det var ett gott tecken.
Och i somras hittade jag en platta med The Juicy Fruits, inspelad i Jomala 2010. Fem låtar – John Fogertys ”Blue boy”, Jayhawks ”Tailspin”, Gary Moores ”Moving on”, John Mellencamps ”Teardrops will fall” och Dr Feelgoods ”Going back home”.
Ska man genrebestämma blir det väl rootsrock – från amerikansk alt.country till brittisk pubblues. Man blir på gott humör av The Juicy Fruits på cd också.
Läs mer i papperstidningen!
