David & Dreamboy = Sant
Sony granskade dem.
Hello Saferides skivbolag anmälde sitt intresse.
Men stockholmsbandet Dreamboy skrev på för åländske David A Karlströms bolag I Can Hear Music.
– David är en doer, säger Dreamboys sångare Ludde Bell.
Dreamboys första fullängdare It Means The World To Me släpptes nyss – mot alla odds. För ett par år sedan var medlemmarna så trötta på branschen att de rev alla kontrakt, säger Ludde.
Det hade åtminstone börjat bra. Producenten Ronald Bood hörde Dreamboys demo och spelade in låtar till en EP som släpptes 2004 på Universal-bolaget Stockholm Records. Bandet fick speltid på P3, festivalbokningar och fina recensioner.
Sedan blev det tyst.
– Vår kontakt på Universal blev pappaledig och Ronald hade inte tid med oss. Det var då vi bestämde oss för att riva alla kontrakt och göra allting själva. Vi skrev en massa bra låtar. Men svaga individer som vi är så tog det ett år innan det hände något.
Stenhårt och folktomt
Som tur var hade bandet åländska fans. Jonas Hansson som jobbade på Stockholm Records hade skickat EP:n till David A Karlström som spelade den på Radio Väst.
Och när Karlström, Simon Högblom och Marcus Janzon arrangerade Stenhård Badfest i Mariehamn 2004 bokade de Dreamboy. Publiken var lätträknad på den festivalen, men Dreamboy brydde sig inte om det utan spelade ett fullt set inklusive extranummer – för cirka 5 personer.
– Sedan kom David och bad om ursäkt för att det var så litet folk. Och helt plötsligt hade han lyckats låsa upp dörren till badhuset för oss.
– Dreamboy låg i bubbelpoolen och drack öl. Och Christian Kjellvander åt sin sallad i ett konferensrum, minns David.
Det syntes att David var en ”doer”, konstaterar Ludde.
Första artistvalet
Några år senare dök han upp igen, precis när Dreamboy bestämt sig för att göra en platta på egen hand.
– Vi var bittra efter Universaldealen. Sony var på oss, Roxy Recordings också, men vi sket i allihopa. Vi träffade Annika Norlins skivbolag Razzia. Det bolaget hade de bästa idéerna. Men sedan ringde David.
Då hade David flyttat till Stockholm och blivit promotion- och marketingansvaring på TMC Nordic – ett bolag som ger ut allt från samlingar med bastung dansmusik till singer-songwritern Ron Sexsmith.
– Jag visste att Dreamboy var lediga och shoppade runt, så jag sade till chefen Gert Holmfred att TMC behöver en label som blir en fräsch start för den sortens musik.
Dreamboy var hans första artistval.
– Vi startade i augusti. Jag och Ludde satt på Södra teatern, drack brun jaffa och funderade ut bolagets namn
I Can Hear Music är lånat från en Beach Boys-hit.
Drömsituation
– David var ett fan redan innan han började jobba på TMC. Det är drömsituationen för oss. Och vi fick ett helt okej förskott, säger Ludde.
Men han ”skiter i försäljningen”.
– Den tjänar vi inte pengar på. Vi vill bara ut och spela live. Vi räknade på hur många vi känner och kom fram till att mer än 500 ex betyder att folk som inte känner oss köper skivan. Och det vore fantastiskt.
David lägger ribban litet högre.
– Mitt mål är att Dreamboy skall sälja guld – 20.000 ex. Men så som skivförsäljningen ser ut i dag är det som att säga att man vill gå på månen i kalsonger.
Hur ser arbetsdagen ut för dig när skivan släpps?
– Just nu sitter jag på kontoret med fem koppar kaffe och försöker få allt att fungera. Jag måste få in recensioner som vi väntar på, få besked från tidningar som inte recenserat ännu om det kommer något nästa vecka i stället, ringa tidningar och boka intervjuer inför spelningar, går igenom specifikationerna för Dreamboys spelning i (tv-programmet) Studio Virtanen….
Och så vidare. Men förstås handlar det inte bara om upplagor och medialogistik.
– Jag spanar efter musik som ger mig rysningar. Den beskrivningen fick jag av min kollega som sade att han fick två rysningar när han såg Dreamboys releasespelning. Jag får rysningar av dem hela tiden.
Bandet Hello Kinski, som också spelat på Åland, släpper sin andra fullängdare efter årsskiftet på I Can Hear Music. Men den som verkligen får David att rysa är Kris Kristofferson.
– Han är min stora idol. Nu ligger han på bolaget New West, men vem vet, kanske vi kan få någon licensdeal på något sätt, någon gång.
Det perfekta bandet
Annars då? Hur skall ett band vara för att ha chans på dig?
– Musiken måste förstås vara bra. Jag spanar efter ett band som har båda fötterna på jorden och är lätt att jobba med, ett band som förstår att det här inte är en envägsgrej. Ett band som ger mig feedback, och som gör grejer när jag ber dem göra det. Ett band som Dreamboy.
