DELA

Miinas resa till Island – så här gick det

Nya Åland berättade nyligen om att rullstolsbundna Miina Fagerlund skulle missa Mediskören Körglädjes resa till Island för att Finströms kommun inte betalade för den nödvändiga assistenthjälpen och hur sedan en anonym bidragsgivare stod för kostnaden.
Nu är resan genomförd och Miina berättar själv om den.
Den 8 mars ringde min körledare, hörbart rörd, och uppmanade mig att låta henne prata till punkt utan att avbryta och förklarade att det var bråttom, att jag inte hade många minuter på mig. Ville jag följa med till Island?
En anonym bidragsgivare ville betala min och min assistents resa. Så gick det till när det första steget togs i en mycket speciell resa i mitt liv.

Musik har
alltid varit en väldigt stor del av mitt liv och ju mer min sjukdom påverkat mig, desto viktigare har musiken blivit. Speciellt sången har fått stor betydelse, eftersom de flesta instrument idag är för muskelkrävande för mig att hantera.
Den 17 mars var konsertdag. Bussen hämtade oss vid hotellet och vi åkte ut till Grensáskrikja och Mosfellskorinn. Där möttes vi av lekande toner och glada leenden. Vi övade både körerna var för sig och slutligen tillsammans.
Det var vi, Körglädje, som öppnade konserten. Vår dirigent, Åsa Isaksson visade att vi ska tåga in och när vi passerade henne viskade hon till oss, var och en, ”stolthet, värdighet och glädje” och gavoss ett varmt, uppmuntrande leende. Publiken var inte stor, kanske är ett trettiotal, kanske lite fler, förutom Mosfellskorinns medlemmar.
Jag kände när vi sjöng vår åländska repertoar, att vi kunde leverera känslor, att vi berörde, och när vi framförde ”Órar” på isländska, möttes vi av applåder, busvisslingar och hurrarop. Att få följa upp med ”Leiðin okkar allra”, även den på isländska, och få se en och annan tår i ögonvrån på publiken, berörde mig djupt! Konserten avslutade vi med att sjunga ”Vem kan segla” och ”Hesta Jói” tillsammans med Mosfellskorinn. Toner över landsgränserna som bildar en gemensam tråd i en fantastisk och färgsprakande väv.
Det gick rysningar längs min ryggrad och tårarna steg i mina ögon. Jag är så lycklig för att jag är här och för att jag får uppleva allt detta!
Läs hela Miinas berättelse i papperstidningen!