DELA

Fred Forsell: Vuxenvärlden blir dummare för varje dag

Jag kallade en städerska för hora. Det var i Övernäs högstadieskola ungefär nittonhundrafnuttiflax. Ordet var långt ifrån lika laddat då som idag, men tillräckligt vidrigt för att man inte skulle säga det. I alla fall inte till en vuxen.

Det var inte meningen att kalla henne hora.

Det var dagen före ett lov, eller en långhelg, och hela min spetiga kropp sprakade av energi, eftersom jag skulle slippa skolbyggnaden under några dagar. Det var känslan jag hade varje fredag, en totalt ogrumlad glädje, friheten fanns inom räckhåll.

Jag skulle bara kissa först.

Jag ställde mig i ett toalettbås och halade fram… äh, vem försöker jag lura, pillade fram pojkpipen. Det är inte omöjligt att jag sjöng en stump för mig själv, alla andra bås var ju tomma, jag var ensam.

Efteråt, när jag stod och tvättade händerna, kom en städerska in. Det var en av städerskorna jag inte kom överens med. Hon var alltid sur, less på alla barn, kanske till och med på livet. Hon tittade ointresserat på mig och gick med trötta steg in i ett av båsen.

”Är det du som har gjort det här?” frågade städerskan plötsligt.

Hon pekade på en toastol där någon hade tryckt ner ett berg av toapappersrullar. Pappret hade blivit kissblött och stoppat vattenflödet. TGIF, liksom.

”Nej”, sa jag, sanningsenligt.

”Jag tror att det är du”, sa hon surt.

”Jag har inte gjort nåt”, sa jag, och kände hur den där härliga fredagskänslan började glida mig ur händerna.

”Man ser ju på dig vad du är för en”, sa hon kort och vankade ut.

Så jag kallade henne hora.

Nästa scen: Konfrontation i murrigt rektorskansli. Ord mot ord, oartigheter utbyttes, jag var en opålitlig hårdrockstyp, hon var en kärring som spred falska anklagelser. Rektorn var allvarlig och lutade sina läderprydda kavajarmbågar mot skrivbordet medan han lyssnade. Men mitt ordval blev till sist avgörande, den som säger hora förlorar, inga konstigheter.

Vi ville båda göra något bättre av den där jävla fredagen, så vi skakade hand och så var saken utredd. Nästan. Jag hade en klump i magen ett tag. Alla aspekter av historien kändes jobbiga: Jag hade blivit oskyldigt anklagad, jag hade attackerat en vuxen verbalt och jag hade blivit uppläxad av en annan vuxen.

Jag var 14 och tyckte det var skitjobbigt.

Det var såklart inget mot vad killen som året därpå kastade sin pulpet mot samma rektor måste ha känt i sin maggrop, sen när raseriet hade lagt sig. Men det finns ju små och stora brott.

Jag vet inte hur man löste den grejen, troligen krävdes det mer än ett kort, informellt möte i det murriga rektorskansliet. Däremot är jag säker på att man inte gjorde såhär: Ställde den utpekade tonåringen mitt i skolans rasthall och lät förbipasserande vuxna komma med goda råd, förmaningar och allmänt tyck.

Men det var ungefär vad som hände i veckan, när killen som nyligen körde moppe genom ÖHS skrev om sitt tilltag på fejan. Förvånansvärt många vuxna människor tyckte att det var en bra idé att ”ta debatten” direkt med honom, i en öppen tråd på facebook. Komma med några pekfingrar och ställa honom mot väggen lite. En rad vuxna mot en tonåring.

Att ungdomar gör korkade grejer är inget nytt. Men vuxenvärlden blir ju fan dummare för varje dag.