Berättelsen drunknar i detaljer
Litteratur
”Gryningspyromanen. Från mobbad tonåring till Sveriges värsta mordbrännare”
Jörgen Pettersson och David Widlund.
285 sidor.
Det är inte fråga om att en bok om Gryningspyromanen inte är efterfrågad. Ulf Borgström misstänks ha anlagt över hundra bränder mellan åren 1982 och 2010. ”Han satte hela Skåne i skräck” som författarna skriver på baksidan av boken.
Bland de drabbade och de som levt med den skräcken torde det vara efterlängtat att få hela berättelsen dokumenterad, Borgströms bakgrund klarlagd och en förklaring till varför Borgström blev frisläppt gång på gång trots att ”alla” visste vem som tänt på. Allt det skriver Jörgen Pettersson om, och allt det har David Widlund tagit reda på genom ett idogt reseacharbete under ett flertal år.
Jag har inte levt med Borgströms mordbränneri i knutarna. Jag läser boken som en dokumentär om händelser jag inte har en personlig anknytning till. Det blir en slags deckare och det ska sägas att den håller för det också. Nätt och jämnt.
Författarna har haft ett omfattande material att utgå från. Det är både boken styrka och fall. Ibland drunknar berättelsen i detaljerna och för läsaren är det svårt att hänga med i alla årtal, klockslag och personer.
Kapitlena börjar ofta med ett årtal, för att därefter mynna ut i tillbakablickar, vad som händer i framtiden och en slags nutid. Berättelsen är å ena sidan detaljrik, å andra sidan har den stora glapp. Läsningen hade underlättats mycket av en tydligare disposition.
Tydligheten blir inte bättre av att persongalleriet till största delen vill vara anonym. Det är ”brodern” och ”grannen” och ”tjugotreåringen”. Det hela underlättas inte av att Borgströms familj har en ovanlig sammansättning: Borgström får barn med sin pappas exsambo och blir styvfar åt sina halvbröder.
Det här kan ju knappast författarna hållas ansvariga för, men kanske kunde de ha reflekterat över hur förvirrandet det blir för läsarna och gjort något för att hjälpa läsaren på traven. Kanske ge personerna pseudonymer i form av riktiga namn?
Samtidigt är det detaljerna som är bokens styrka. Särskilt uppskattar jag då Pettersson placerar in Borgströms liv i samtiden och omgivningen; ”Allt var naturligtvis inte guldkantat. USA:s president John F Kennedy mördades 1963, när Ulf Borgström bara var två veckor gammal, och nere på kontinenten höll Berlinmuren på att byggas.” I slutet av boken skriver Pettersson ”Vi är därmed tillbaka när denna bok inleddes. Den 1 december år 2010 då folk så smått hade börjat julpynta i hemmen.”
Pettersson kan skriva så man vill veta hur det går, helt enkelt. Redogörelserna för hur bränder upptäcks och hur privatpersoner råkar hindra bränder i sista minuten är spännande att läsa om så här i efterhand – även om det knappast var spännande i en kittlande bemärkelse för de som var med.
Förutom dokumentationen av Borgströms framfart ger författarna också en tydlig redogörelse för polisens arbete, åtalsförsök och rundor i rätten. I det sammanhanget, framför allt i slutet av boken, utför Pettersson och Widlund ett eget litet detektivarbete. Bland annat påpekar de att det borde ha varit en enkel sak för poliserna att på de datorer Borgström lånade på biblioteket leta i historiken för att lista ut var nästa brand planerades.
Författarna menar också att Borgströms framfart kunde pågå så länge tack vare polisens och åklagares inkompetens att utreda bränder. Kritiken har tyngd, och det ska bli intressant att se om den leder till förändringar.
Sammanfattningsvis: Gryningspyromanen är en bok särskilt för de insatta: de som blev utsatta för bränderna och de som jobbade med just de här bränderna eller bränder överlag. Då vinner detaljrikedomen över dispositionsproblemen. Vi andra får vara beredda på att berättelsens flyt förlorat på mängden information.
