Vårt samhälles omättliga behov av små gulliga barn som sjunger
När jag var liten, på det utsvängda 70-talet, hände det att tant Tora kom på besök till vår familj. Tant Tora var en äkta tant, så följaktligen hade hon den odiskutabla rättigheten att greppa tag i mina kinder och ruska om så att små smaskande ljud pressades ur min mun. Hon ägde också rätten att oja sig över hur mager jag var – förmodligen en oblyg pik till mina föräldrar om våra matvanor – och framför allt kunde hon när som helst beordra mig att sjunga.
Ja, när tant Tora kom på besök, då skulle jag sjunga.
Trots min magerlagdhet hade jag enligt uppgift en ”ren och vacker” röst och då var det på något sätt min plikt att sjunga Blinka lilla stjärna för tant Tora. Kan du inte komma hit och sjunga lite för tant Tora? Jo, kom hit till soffan och sjung för tant Tora. Du har så ren och klar röst, sa jag!
Jag kunde inte riktigt förstå varför jag skulle vara tvungen att stå där och sjunga på beställning, och det för en tant som inte bara hade försökt slita loss mina kinder från mitt ansikte, utan dessutom hade fräckheten att antyda att jag var undernärd.
Men jag sjöng. Jag sjöng för tant Tora. Blinka lilla stjärna där. Med klar röst, brännheta kinder och röda öron. Blinka lilla stjärna där (häftig inandning) hur jag undrar var du är, och tant Tora satt där i sina tjocka bruna strumpbyxor och log och blundade och jag gjorde min plikt som gulligt barn. Sist och slutligen kanske jag till och med gillade det.
Jag fattade inte då. Men jag fattar nu. Vårt samhälle har en omättlig aptit på gulliga barn som sjunger. Gärna andras barn. Det är mycket märkligt.
Om tant Tora hade levt idag är det inte alls säkert att hon hade letat upp ett par riktiga barnkinder att nypa i. De där hembesöken med tillhörande kindslafs och sång hade förmodligen ersatts av Youtube.
Youtube verkar nämligen ha förvandlats från en kanal där folk sprider filmer om ångpannebyggande och sci-fi-nördkonferenser till en kanal där folk sprider filmer med outhärdligt gulliga barn som sjunger.
Just nu cirkulerar det en rad filmsnuttar med en osedvanligt begåvad och nutteputtgullig åttaåring vid namn Sophia Grace Brownlee. I en video framför hon låten ”Super Bass” av artisten Nicki Minaj. Hon gör det oklanderligt och proffsigare än vilken genomsnittlig ”Så mycket bättre”-artist som helst. Sophia Grace är klädd i en rosa, fluffig prinsessklänning och ett glittrande diadem och hon rör sig vuxet och självsäkert framför kameran medan hon rappar, sjunger och wailar. Mycket gulligt.
Det är en genomvidrig film.
Andras gulliga barn angår faktiskt inte mig. De borde inte angå någon annan än barnens vänner och släktingar. Barn ska inte vara underhållning. Men jag är tydligen rätt ensam om att tycka det: Filmen har klickats över 16 miljoner gånger och kommentarerna på sidan är äckliga och inställsamma: OOH och AAAH och NAAAW och OMG SO CUUUTE!
Jag slutar titta efter en minut, och går i stället till en omröstning på sidan: ”Do you find this video cute or disturbing?”
Jag klickar för disturbing. Och känner att jag har varit med och gjort världen till en lite bättre plats.
