Respect, you maniacs
Det blir mycket Gud nu kring jul.
Jag tror inte på Gud. Tråkigt nog, för hela det där paketet med basuner i skyn, banjolirande änglar och apokalypsens fyra ryttare verkar jäkligt spännande. Maffigt, till och med. Det har gjorts många sköna filmer med Bibeln som utgångspunkt och det ligger säkert tusentals lysande filmmanus och lurar i den där tjocka luntan. Den Heliga Skrift är ju en veritabel guldgruva för regissörer som till exempel min idol Roland Emmerich (”2012”, ”The Day after Tomorrow”) som pissar begreppet diskbänksrealism så hårt i ögat att det trillar ut i vasken.
Hur som helst. Gud finns inte i min värld. Men numera har jag förlikat mig vid tanken på att han kan finnas i andras. Jag har slutat bli arg på religiösa för deras fantasier – eller kanske tro är ett bättre ord? Jag har börjat vända andra kinden till. Är inte det väldigt fint av mig?
Jag tänker så här: Låt dem ha sina mirakel. Låt dem tro, låt dem förkunna. Låt dem till och med knacka på min dörr. Häromdagen hade jag ett långt samtal med en man från Jehovas vittnen. Han och hans son knackade på och ville ge mig tidningar, broschyrer och frälsning, och om jag slog till på en gång – ett fint pennset. Bara så där! Det enda som sist och slutligen lät ens lite intressant var ett ”facit” till Bibeln. En lathund, om man så vill. För den slarvigt religiöse, kan jag tänka mig, som är sugen på hela Gudskonceptet men inte orkar läsa det finstilta.
Jag tackade ändå nej, för som jag sa till mannen innan jag blev tvungen att gå in och fortsätta steka pyttipanna: ”Jag tror inte på Gud. Men det var ju snällt att du lät mig titta på hans fina startpaket”.
Jag har även slutat hetsa upp mig på att SVT varje söndag gör gratisreklam för Gud och hans gemytliga gäng, då de sänder en timmes orgelackompanjerad gäspning inkl. gudstjänst från en valfri svensk kyrka. Jag tänker, ”låt prästen mala på, låt ungdomskören stå där och vaja och se skräckslaget lycklig ut, jag kan alltid slå över till MTV och kolla på de där bisexuella porrtvillingarna när suget efter kött blir starkare än suget efter ande.”
Muslimerna får också hållas. Jag känner numera flera stycken och de är precis lika idiotiska eller trevliga som alla mina andra bekanta. Fast när de börjar prata om Ramadan nickar jag artigt men slutar lyssna.
För Gud finns inte i mitt liv. Däremot är religiösa människor inte längre det värsta jag vet. Tvärtom tycker jag att de ska ha cred. Det ska fan komma ut som religiös idag. Speciellt om man är ung. Att börja prata om sin frälsning på ett mingelparty är ju socialt självmord. ”Jaså, du är frälst? Så trevligt! Ursäktar du om jag långsamt gnager av min pulsåder medan du berättar mer?”
Faktum är att jag har mer respekt för de öppet religiösa än de där som slingrar sig och harklar sig och börjar prata om ”en högre makt, absolut inte GUD, nej jösses, men jag tror att något eller någon vakar över oss … och vill oss väl. Men inte GUD!”
Fega kräk. De vill ha andlighet men vågar inte ta steget fullt ut. Det är de som är mina nya hatobjekt.
De religiösa är givetvis bindgalna, men de är i alla fall öppet bindgalna. Respect, you maniacs.
