DELA

Pyssel, cupcakes och aggressioner

Två meter till höger om ingången till mitt jobb finns ingången till en affär.
På utsidan ser den oskyldig ut – ja, nästan småtrevlig.
Men på insidan finns allt som jag föraktar här i världen.
Där finns flirtkulor. Piprensare. Silvriga små pärlstjärnor. Strössel. Limstift. Änglar. Olikfärgade pappersark. Glimmerpluttar. Volangknärpar. Små pillifjottor med självhäftande knorror.
Allt som man behöver för att idka ”pyssel”, helt enkelt.
Pyssel.
Min mage protesterar av blotta ordet.

Affären heter Panduro. Jag brukar kalla den för Panduros ask. För likt Pandoras ask bryter helvetet löst om man öppnar den och kikar in. Panduros ask är full med silvriga små gryn som man ska pryda gratulationskort med, guldrosor att klistra ovanpå, och kräpp-papper att …  hålla på och kräppa med.
Och när man öppnar Panduros ask exploderar allt i ens ansikte: Piprensare och kulor och scrapbookmallar i glada färger flyger rakt i synen på en och borrar sig in i porer, näsborrar och ögonens näthinnor.
Det är vidrigt.
Pyssel är vidrigt, i sin småttiga plottrighet.
Redan anblicken av butiken gör mig rasande. Tanken på att så många kvadratmeter, som kunde ha använts till parkeringsyta eller papplådelager eller outnyttjad barmark, upptas av miljarder små färgglada snören, kott-tomtar och gör det själv-tvålgjutarsatser gör mig stressad och aggressiv.

Och så var det de där cupcakesen.
För närvarande rasar en debatt i den stockholmska medieankdammen. Den handlar om cupcakes.
Cupcakes, har jag lärt mig, är små, puttenuttiga, snirkligt pyntade muffinsliknande bakelser, som i upphovsmakarnas ögon är lika mycket konstverk som bakverk. Cupcake-kvinnorna, för det är oftast kvinnor, ägnar timmar åt pyntandet och designandet av sina söta nutte-nutt-muffins, och när de har nutte-nuttat färdigt med dem tar de fram sina dyra systemkameror och tar fina, färgmättade foton av dem, som de sen lägger ut på sina cupcakebloggar.
Vissa arga debattörer anser att cupcake-bloggandet är ett hån mot jämställdheten, att det hyllar ett hemmafruideal som för länge sen borde ha varit dött och begravet.

Andra lika arga debattörer hävdar att bakandet och bloggandet handlar om att ironisera över hemmafruidealet, och att det väl för fan står var och en fritt att baka vad fan var och en vill baka.
Jag står någonstans i mitten, hör inget av argumentationen. Min chef visar mig en cupcakeblogg och ber mig skriva något om debatten, men jag kan inte. För jag bara stirrar på alla dessa puttenuttiga minimuffinsar på skärmen. De är sinnrikt, omsorgsfullt försedda med silvriga knottror, små röda godispärlor och rosa pärlsockergryn och jag kan inte lyssna på debatten, för allt detta kak-plotter får mig att vilja springa till närmaste biluthyrare och hyra en tung satans lastbil och ta den och mosa alla pyntade bulldjävlar, och när jag ändå är ute och kör, braka rakt in i Panduros skyltfönster och hoppas att skiten fattar eld och exploderar.
Panduro vägg i vägg.
Cupcakedebatt på jobbet.
Och julen närmar sig.
Jag är bara en överklädd gran ifrån ett pysselrelaterat sammanbrott.