Om ”Om sannolikheten”
Just nu är det ohyggligt farligt med kärnkraft.
Men för bara någon månad sen var kärnkraften i det närmaste ofarlig.
Då använde de flesta av oss ogenerat stora tv-apparater, tvättmaskiner och datorer, dagligen. Utan tanke på konsekvenserna. Det vi var mest rädda för när det gällde ström var att något av våra barn skulle stoppa in en gaffel i ett uttag.
Vi visste att strömmen kom någonstans ifrån, men vårt största problem var att den var dyr. ”För helvete Ulla, du måste lugna dig med varmluftsugnen!” skrek vi när vi öppnade elräkningen.
Vi pluggade ändå oblygt i nätadaptrarna till våra näshårstrimmers och mobiltelefoner, och lät dem varje natt ligga och dra i sig en massa härlig el tills de var alldeles varma och nyladdade.
Sen hände Japan. Och händer väl än. Fruktansvärt.
Och då halades Tage Danielsson fram.
Hans monolog ”Om sannolikheten” är ett enda köttigt och härligt ”vad var det jag sa” riktat mot kärnkraften och vår energislukande livsstil.
Tyvärr räcker det idag med att du kan några rader ur monologen för att stämplas som ”god människa” och få stående ovationer av din bekantskapskrets. ”Det där som hände i Harrisburg, det var så otroligt osannolikt, så att egentligen så har det nog inte hänt”, kan du säga, och sen kan du väsa ett ”Fukushima”, blinka bort några tårar och invänta ryggdunkarna. ”Gud vad klokt och fint sagt om den vidriga kärnkraften”, kommer ryggdunkarna att säga, medan de dunkar området mellan dina skulderblad så frenetiskt att du på avstånd låter lite grann som en gammal åländsk snipa som tuffar fram i solnedgången.
Tage Danielssons monolog är förstås fantastisk. Därför borde den begravas långt nere i berggrunden tillsammans med allt det där asiga avfallet som kärnkraften lämnar efter sig. Den borde begravas där, utom räckhåll för alla posörer som missbrukar den.
Tage Danielsson engagerade sig i samhällsfrågor, var aktiv kärnkraftsmotståndare och höll inte käften under de år kärnkraften tuffade på utan blamager. Engagemanget och texten om sannolikhet kom sannolikt från hjärtat.
Att en massa tillfälliga kärnkraftsallergiker som tidigare inte brytt sig ett strålskadat lingon om hur vi lever, nu sitter och citerar Tage, snyftar ”vad var det jag sa” och predikar kärnkraftens direkta släktskap med djävulen, känns väl sådär.
Vi har ju faktiskt fullt medvetet målat in oss själva i det här kärnkraftshörnet, med våra Angry birds-spel och Shrek på dvd och storbilds-lcd-tv. Visst, de flesta av oss skulle rösta NEJ TILL KÄRNKRAFTSOLYCKOR om det gick, men för att få gå omkring med blanka ögon och citera Tage krävs mer än så. Tycker jag.
De som har stått på barrikader och predikat, de som är beredda att sluta leva som högkonsumerande svin, de som kan tänka sig att förfrysa tårna i trettio år eller så – medan nya, effektiva energikällor KANSKE utvecklas – de får gärna citera Tage Danielsson. De får till och med klämma i med ett eller annat ”vad var det vi sa”.
Vi andra får nog nöja oss med att hålla klaffen, känna ånger och trösta oss med att vi kanske är svin, men att vi i alla fall är svin med fulladdade rakapparater.
