Om landsförrädare och en gråtande skypo
Jag har numera insyn i den svenska säkerhetspolisen, Säpo.
Eller egentligen ser jag in i deras bilar. Mest svarta, nya sedanmodeller av det amerikanska, snart kinesiska, bilmärket Volvo.
Jag ser vältränade män i 30-35-årsåldern som med viktig uppsyn kliver in i eller ut ur bilarna.
Såhär är det. Jag har under hösten bytt arbetsplats i det väldiga Bonnierhuset på Torsgatan i Stockholm och står – jo, jag står och skriver numera – invid ett fönster som vetter mot Lokstallsgatan. Snett till vänster blir gatan Atlasmuren och där ligger Säpos byggnad. Det är dit viktigpettrarna är på väg eller kommer ifrån.
Några saker har slagit mig. Jag har noterat att Säpos bilar alltid är vältvättade, alltid har läderklädsel och att man lätt känner igen dem på den extra lilla spegeln. Ovanpå den vanliga backspegeln på passagerarsidan sitter alltså en liten extraspegel, som en utväxt. Den ser lite konstig ut så jag ringde upp Säpo och frågade vad den har för funktion.
”Den är till för att även framsätespassageraren ska kunna se bakåt”, upplystes jag om.
Så nu är det mysteriet löst. Och nu vet du hur man känner igen en bil från Säpo; svart, ren, läderklädsel och liten extraspegel ovanpå passagerarsidans backspegel.
Säpo har varit mycket aktuellt under hösten. Först visade det sig att journalisten och författaren Jan Guillou sprungit sovjetiska KGBs ärenden under åren 1967-1972 och att journalistkollegan Arne Lemberg (som 1979 sköts av Idi Amins soldater i Uganda) angivit honom till Säpo. Det var en stor nyhet och Jan Guillou tappade i ett svep sin trovärdighet som journalist. Det mest besvärande var att han i sin pinfärska memoarbok inte med ett ord berörde sin tid som landsförrädare.
Men även Säpo hamnade i underlig dager; organisationen hade inte brytt sig om Lembergs anmälan utan lät spion Guillou hållas. Inte ens när Guillou år 1973 avslöjade den hemliga socialdemokratiska spionorganisationen IB – som spionerade på svenskar och rapporterade till socialdemokraterna – sade Säpo någonting om Guillous roll som sovjetagent.
Något stämmer inte. Vi i Svenskfinland som minns fallet med journalisten Matts Dumell – under några månader Hbl-korrespondent på Åland – förstår ingenting. Matte dömdes till fängelse för en bråkdel av vad Jan Guillou gjort sig skyldig till.
Vi är väl hårdare i Finland.
Fast inte alla.
Inte alla på Skypo. I början av 1980-talet var jag bjuden på julglögg hos en tidning i Helsingfors. Skypo, alltså Skyddspolisen, Finlands Säpo, hade ett kontor ovanför redaktionen och även Skypofolket hade bjudits in. Jag och några andra journalister hamnade i en livlig diskussion med en finlandssvensk Skypo-polis, en ung man som förgäves försökte förklara varför Mats Dumell måste gripas. Vi journalister bråkade emot och skrek att Matte bara råkat bli ett budgetärende, att han greps för att Skypo skulle få ökade anslag.
Alla var lite glöggberusade och alla eldade på ordentligt.
Då brast det för vår skyddspolis.
Han började gråta.
Och vi försökte trösta honom.
Sen gick han.
Jag har sett honom en gång efter det, det var i Mariehamn, något år senare. Han och två kolleger bevakade Islands president Vigdis Finnbogadottirs besök på Åland.
Jag skulle inte ha upptäckt honom eller hans kolleger om de inte hade varit klädda i exakt likadana, nya, trenchcoats och rört sig tillsammans.
Tre. I bredd.
De syntes. De påminde om Säpobilarna.
Glad lillajul, spioner och andra.
