Mot ett krispigare liv
Vi bestämde oss för att testa det där med matkasse till dörren. Att få en påse spännande råvaror direkt till vår trapp lät så underbart att vi inte kunde låta bli. Tänk att slippa handla själv! Att gå i affärer passar ju inte ganska fint folk som oss i den nedre övre medelklassen. Och det där med ”krispigheten”, som utlovades i reklamen. Wow. Kan ni föreställa er ett ”krispigt” salladsblad? I min fantasi var det knallgrönt, iskallt och så sprött att det faller i små kristalliknande bitar om man så mycket som nyser i dess närhet. Fast man ska inte nysa på salladsblad. Det vet ni ju.
Hursomhelst, jag ville ha mer krispighet i vardagen. Jag KRÄVDE det.
Och vi tänkte på all tid vi skulle spara – tid som vi kunde använda på andra, viktigare problem, sådana som vi i den nedre övre medelklassen ställs inför varje dag: Livspusslet, till exempel. Och inredningen. Herregud, denna press.
Vi bläddrade på nätet bland några olika alternativ och fastnade till slut för Amy Diamonds matkasse. Eller, så heter den nog inte, men tjejen som driver företaget, och som också är kassens äppelkindade reklamansikte, påminner ohyggligt mycket om Amy Diamond. Hon ser ut som en vitamininjektion med neonvita tänder. Men tänderna till trots valde vi henne. Amys krispiga kasse var helt enkelt billigast.
Första leveransen var som en liten fest. Jag stod på vår trapp – jag hade tagit ledigt den dagen bara för att kunna ta emot budet – och gungade på hälarna. Världsvant, förmöget. Jag insöp till fullo tillvaron av nedre övre medelklass, och när matbilen rullade in på vändplanen utanför vår trappa höll jag på att spricka av pompös stolthet. Tänk, där stod lilla jag, sprungen ur en fattig jordbrukarfamilj (okej, det stämmer inte, men spela med nu) och tog emot en matleverans! Till mig och min familj! Gud, vad jag hade kommit upp mig i världen. Det enda som saknades var en rökrock, en scarf och en martini. Då hade bilden varit komplett.
Jag tog emot kassen av betj… alltså, av budkillen, och fick nästan bita mig i tungan för att inte tacka med ett ”det var allt för nu, du kan väl hålla dig nära ifall jag behöver någon som tömmer min pipa eller putsar silvret”.
Istället grymtade jag fram ett förnöjt tack. Sen stod jag där på trappen och vägde kassen i handen medan budbilen rullade iväg. Kassen var tung. Och jag anade en enorm krispighet i varje råvara, redan utan att stoppa ner handen i påsen. Amy hade verkligen ansträngt sig. Bravo, Amy. Bravo, på min ära.
Sedan den dagen ser jag annorlunda på tillvaron. Varför ska jag, som är en högboren medlem i den nedre övre medelklassen, behöva göra tråkiga och jobbiga saker själv? Jag har ju råd att låta andra göra sån trälig skit medan jag vardagspusslar och beställer nya sofföverdrag och laddar ner tv-serier och appar till min sons nya Ipad.
Jag ser matkassen som ett startskott på vägen mot 100 procent brackighet. Jag funderar på att anställa nån liten tant (gärna polsk så att jag inte behöver prata med henne) som kan städa efter mig.
Och en barnflicka. Inte fan klarar jag mig utan barnflicka.
Jag fattar inte hur jag klarat mig hittills.
