Modal improvisation i Mariehamn
Ni som var i stan i fredags, märkte ni hon med dragspelet?
En äldre kvinna med sjal som spelade dragspel med en liten burk framför sig på marken?
Hennes musik var av ett slag som ytterst sällan framförs på Åland: ren modal improvisation.
Musik så som vi känner den kallas tonal musik; den har ett tonalt centrum. Ett tonalt centrum är en grundton eller ett grundackord, som känns som musikens ”hemma”. Det skiftar ofta under ett musikstycke, men finns alltid där som en fast punkt dit harmoniken strävar, ungefär som gravitation eller som en magnet.
Genom att spela toner och ackord som ligger bortom det tonala centret skapas spänning och osäkerhet som löses upp i avspänning och stabilitet då man åter spelar toner och ackord nära det tonala centret. (Testa att spela ackordföljden G – C – G – D7 – G på gitarr eller piano och lyssna till hur D7 vill tillbaka till det tonala centret G).
Hur starkt det tonala centret varit och hur pass mycket tonal spänning som tolererats har varierat och utvecklats genom tidernas gång, oavsett om det gällt konstmusik eller folklig musik. Man kan säga att i tonal musik har de olika tonerna har olika värde, betydelse och karaktär.
En skicklig musikmakare kan använda olika toner och ackord för att forma och styra musiken enligt sina önskemål.
Tonal musik växte fram ur modal musik, som bortser från ackordföljder och spänning eller avspänning. I modal musik är alla toner lika mycket värda och musiken består bara av melodier. De harmonier som uppstår är resultat av två melodier som möts, snarare än uttänkta ackordföljder.
Modal musik har rötterna i antika Greklands musik och de så kallade kyrkotonarterna, men även i den indiska konstmusikens ragor.
Under 1900-talet fick modal musik ett uppsving genom jazzmusiker som Miles Davis och John Coltrane, och genom minimalistiska kompositörer som Arvo Pärt och Steve Reich. (Även Schönbergs tolvtonsmusik är ett slags modal musik.)
I ren modal musik finns ett begränsat antal toner, där ingen ger en starkare känsla av tonalt center eller grundton än någon annan ton. Ofta utkristalliseras ändå en slags grundton i modal musik, så att de tillgängliga tonerna kan sorteras in i en skala och ett ackord, ungefär som säckpipans bordunton och meloditoner. Då består musiken de facto av ett enda ackord med tillhörande toner av varierande karaktär, istället för en grupp toner med lika värde och då är det inte fråga om ren modal musik.
Inslag av modalitet är vanligt även i populärmusik, till exempel i ”Roadhouse blues” av The Doors eller ”Norwegian wood” av The Beatles.
Så ni som var i stan i fredags och hörde damen med dragspelet, ni fick lyssna till en länk i en lång kedja.
En kedja som löper från Platon, via medeltiden, modernismen i 1920-talets Wien, till jazzens framkant och ända till korsningen Nygatan – Torgatan.
Fredrik Erlandsson
