DELA

Magnum vs. Lyxfällan

En fantastisk försommarkväll. Solglimt över grannens tak, zen-meditativt björksus och lågmälda, hänsynsfulla fågelläten. Men jag är för vardagstrött för att uppskatta allt det fina.
Istället ligger jag gravt nerhasad i soffan och lider framför ett tv-program där två besserwissrar klistrar fast sedlar på en tavla samtidigt som de läxar upp ett väldigt ungt par för att de köper cigg för 30000 i månaden men bara lägger 30 kronor på hygien. ”Typ.”
Kvällssolen reflekteras i tv-rutan och irriterar mig, men inte lika mycket som det unga paret. Jag försöker i mitt nedhasade läge att stänga av alla mina kroppsfunktioner med pur tankekraft, eftersom döden känns mer lockande än TV3-reality kryddad med solreflexer, men så stark är inte min vardagströtta hjärna. Och fjärrkontrollen ligger för långt borta.
Men då händer något i rutan. Det blir reklam. Fram träder tre vackra kvinnor med mascaror i högsta hugg. De är lite småslampiga på ett sätt som verkligen inte borde ge en snart 40-årig pk-man högre puls – men det är inte deras tre meter långa ben som tvingar mig upp i halvsittande läge.
Det är låten i reklamen.
Jag känner igen den direkt.

Det är signaturmelodin till 80-talsdeckaren ”Magnum P.I.” – en tv-pärla där en strandrufsig Tom Selleck löser brott i lite för små shorts. Serien var sådär, men signaturmelodin var – är – fantastisk.
Jag känner en svagt bubblande glädje, och tänker: ”Det här fattar inte ungdomarna som tittar nu. De vet inte att den här låten är från Magnum. Idioter. Vad vet de egentligen? De kan ju inte ens sköta sin ekonomi.”
I tanken är jag redan halvvägs till datorn för att blogga eller twittra om mascarareklamen och ungdomars genanta trivia-okunskap, men så minns jag: Jag bloggar ju inte längre. Jag twittrar inte heller. Jag är död på internet. En ickevarelse.
Jag säckar ihop igen, och matas med reklam: Ipren, korv, ICA-Gudrun, och så kommer det en trailer för en ny realityshow som verkar så usel att några av mina äldsta plomber tappar livsgnistan och trillar ner i mitt svalg. Det unga efterblivna paret kommer tillbaka och får nu skäll för att de har tvåhundrasextiosextusen i sms-lån och inget fast jobb. Jag blir så irriterad på dem att det börjar sticka i mina fötter.

Jag blundar och försöker istället komma ihåg varför jag slutade blogga, varför jag dessutom raderade mitt twitterkonto kort efteråt. Det fanns ett ställningstagande inbakat där någonstans. Men jag minns inte längre. Och jag inser också att ungdomarna, till och med amöborna i tv-rutan, redan vet allt om Magnumlåten, eftersom de lever på nätet där information och sånt finns, men inte jag.
Det sociala medietåget har gått nu. Tuff-tuff. Tut-tut. Jag var med ombord ett tag, men klev av efter några stationer, för jag skulle ”visa dem”. Men inte en jävel märkte att jag klev av, och tåget satte snart av framåt igen och ombord tjoades och tjimmades det, och twittrades och facebookades och bloggades.
Och jag stod kvar på en öde station, och när jag såg mig omkring fanns det inte en käft där. Inte ens en jävla taxi.
I tv-rutan brister den unga tjejen ut i hysterisk gråt.
Rätt åt henne.