Ingen äger någon
Man kommer på att man vill lyfta på benet och pissa på dem, fastän det är flera minuter eller år för sent, fastän tillfället förflytt och passerat, fastän man ändå aldrig hade vågat. Man kommer på att man visst vågar. Så jag minns:
En sommardans då jag var tolv år. Jag hade klättrat upp i en ribbstol inne i danslokalen och kikade på alla gifta, foxtrotdansande par, som vinglade runt i seglarskor och vinandedräkter. Jag var kär och spanade efter en viss person. Jag hade tajta jeans på mig, stolt över ett par lår som började bli mjuka. Ville liksom bli sedd. Av en viss person. Plötsligt upptäckte jag att två farbröder stod svajande nedanför mig och stirrade i riktning uppåt. På mig. Det var helt fel och blev sedan ännu mer fel: Den ene placerade handen på mitt jeanstygslår och knådade det med sina grova, håriga händer. Sedan tittade han på sin kompis och de flinade i samförstånd, slickade varandras mungipor likt hungriga vargar. Jag sparkade rakt ut i ren förvåning.
Fyra somrar senare var jag och tio jämnåriga värvade i kriget mot ogräs vid Mariehamns stads parkförvaltning. De flesta av sommarjobbarna var gjorda av flickkött och det skulle visa sig vara omöjligt att dölja: inte ens det största och lerigaste regnstället erbjöd något skydd. Då barbringade gubbar med hängbröst kom och frågade om vi ville följa med dem ut och tälta, satte vi sparrissoppan i halsen: förödmjukade och fulla i skratt på samma gång. Då vi, trots julihettan, förbjöds att arbeta i shorts och bikini, invände vi frustrerat: ”Killarna kör ju gräsklippare utan t-shirt!”. Men vi fick bara ett: ”Ni skulle utgöra trafikfaror. Och karlarna kan inte koncentrera sig på jobbet om ni går klädda sådär” till svar. Det var allvar, utklätt till skämt.
Det där var samma sommar som jag hade rollen som prostinna i Teater Kulings uppsättning av Emil i Lönneberga. Föreställningarna på kvällarna och det dagliga umgänget med maskrosrötter och svinmålla gjorde mig utsliten. Under en av lunchpauserna sträckte jag ut mig på en bänk inne i personalrummet för att vila. Männen åt, jag hörde deras tuggande, hummande och tidningsprasslande. Och jag hörde någons lustigheter: ”Undrar vad prosten gjorde med prostinnan i natt, då hon är så där trött?”. Skratten de försökte svälja ner. Jag låtsades att jag sov, men något vände sig i mig, jag tror det var skam.
Ja den där skammen i att bli utstirrad. En alldeles för sen kväll för några veckor sedan befann jag mig i en orolig stadsdel i Berlin. Ängsligt stod jag och väntade på grön gubbe, ensam. Plötsligt kom två killar glidande. Det såg ut som om de nyss lagt ifrån sig tyngderna på gymmet: svettiga brottarlinnen, tribaltatueringar. De ställde sig några meter ifrån mig, lade sina biffiga armar i kors och började glo, girigt och iskallt. Jag skruvade på mig då deras ögon åkte hiss uppifrån och ner, nerifrån och upp. Jag drog i klänningen, den var väldigt kort. Varför tog jag på mig en så jävla kort klänning? Det kändes som att minsta rörelse kunde tolkas som en sexuell invit. Jag var rädd och skämdes, med ens hade jag blivit hunden Lady: svansen mellan benen, tårfyllda ögon och karaktärslösa cockerspanielöron.
Jag blev plötsligt rasande. Jag var en hund som ville pissa på dem, återställa maktbalansen, markera vad som är mitt eget och ingen annans. Mitt revir, min kropp, min självrespekt. I brist på urin gav jag dem mitt längsta och argaste finger. Sedan sprang jag mot rött (!). De blev galna och följde efter. Men jag var snabbare, försvann strax utom synhåll.
För mina ben lyder bara mig. De är mina.
