Hårdrockslycka i Bandhagen
Radion, minns ni den?
Den där lilla sprakiga nittonhundratalsmanicken man ibland knäppte på när man ville ha lite rajtan-tajtan därhemma, kanske i kombination med en stark rom-o-colagrogg och lite sprallig fredagsdans med frugan.
Nå, helt uträknad är den ju inte än, radion. Men som musiklyssningsapparatur är den tämligen stendöd. Jag undrar hur många timmar, dagar, veckor av sitt liv man har slösat bort på att sitta framför sin jävla Blaupunkt och vänta på att just Den Låten ska spelas, eller för den delen, vilken Bra Låt som helst.
Sånt slipper man gudskelov numera.
I dag är det bara att klicka lite snajdigt på mobilen och lyssna på Spotify eller Last FM, där man väljer själv. Man behöver aldrig mer vara i händerna på en tafflig radio-DJ, och slipper således översköljas av Aerosmithballader och Takida och Idol-Toves cover på Idol-Kerstins cover på Takidas version av ”Boten Anna”. God bless.
Men i ett sammanhang är radion fortfarande oslagbar, och det är i bilen. Kanske är det för att bilen också känns lite 1900-talig, med sin löjliga explosionsmotor och expansionskärl och allt.
I bilen brukar jag sjunka ner i sätet, vrida upp kupévärmen rejält och leta upp Rockklassiker på radion.
Rockklassiker är kanalen som skryter med ”tidernas bästa rock” – en slogan som är ett hån mot både rock och mot tiderna, eftersom musikblandningen är rent ut sagt sorglig. Det är Takida, Aerosmithballader och en handfull klassiker – i ordets allra mest söndertrasade betydelse – som vevas om och om och om och om och om igen.
Men låt gå för det, det är inte musiken som fascinerar. Det är Micke i Bandhagen, Jocke i Haninge och Uffe i Märsta som gör lyssningen till en fest.
Utan att ha något som helst vetenskapligt belägg vågar jag påstå att Micke, Jocke och Uffe utgör ett tvärsnitt av Rockklassikers lyssnare: Helt vanliga grabbar med helt vanliga jobb som älskar fredagar, bira och hårdrock. Sådär som man själv vill vara, eller i alla fall tror sig vilja vara. Eller möjligen har varit en gång.
Micke, Jocke och Uffe och deras gelikar ringer in på fredagseftermiddagarna och tävlar i Rockklassikers tävlingar. Det är ibland ren magi. Som kan låta såhär:
Programledaren: ”Jaharu, hur ä läget i Bandis dårå, Micke?”
Micke: ”Guld, guld för fan. Rockenråll, snart bommar vi igen butiken för helgen och sen, bira med polarna!”
Programledaren: ”Wooo! Fan, Micke, man kanske skulle joina!”
Micke: ”Fan, gör det, fan, det blir så jäla schysst!”
Sen garvar de lite till och tävlar och bollar sköna grabbfraser, och man riktigt hör på Micke att han har såna där jobbarbrallor på sig, där det hänger tunga verktyg och järnrör, och det är omöjligt att inte dras med i hans uppriktiga fredagsglädje, det är omöjligt att inte vingla till lite extra med bilen för att man under ett par sekunder känner något som påminner om lycka, och man funderar nästan på hur det skulle vara att styra bilen mot Bandhagen och all den där biran och …
… sen sätter programledaren på ”Crazy” med Aerosmith och allt är förstört.
Men det gör detsamma, för då är jag framme och kliver ut ur bilen och in i 2000-talet igen.
