DELA

Ganska bra, Connie, ganska bra!

En vinterdag i herrens år 2010 utgick det från Sportfiskargatan i Västerås ett påbud om att alla hantverkare skulle vallfärda dit för att rädda ett havererat renoveringsprojekt – ett projekt som husets ägare, en valhänt journalist från Åland, resolut dragit igång och lika resolut misslyckats med att slutföra.
Inte speciellt många dök upp. De flesta svarade inte ens i telefon. Ty sådana är hantverkarna. Ett lynnigt folkslag.
En av dem som hörde av sig var Connie. Med ie.

Från början hade vi bara telefonkontakt. Men det räckte för att jag skulle trollbindas. Han hade en underbart släpig röst som gjorde mig lugn i själen. ”Den här mannen måste jag anlita. Han låter ju som en valium i människoskepnad”, tänkte jag. Allt skulle bli bra.
När han några dagar senare klev in genom min ytterdörr slog jag blygt ned med blicken: ”You had me at hello”, mumlade jag.
Connie var i 70-årsåldern. Han hade en vit, prunkande mustasch, en röd näsa, ett par runda brillor och en spritluktande medhjälpare. Medhjälparen hostade illa och såg ut att ligga för döden i tyfus. Hans rödgula ansiktsfärg skvallrade om en lever på gränsen till myteri. Jag gillade honom omedelbart. Men inte i närheten lika mycket som jag gillade Connie.
Jag kände mig trygg när jag lämnade husnyckeln i hans valkiga, stora hand. ”Kom och gå som du vill. Vi reser bort och är tillbaka efter julen”, sa jag.
”Då ska allt vara klart”, lovade Connie. Min egen lilla hustomte.
Julveckan kom och gick.
När jag, hustrun och sonen återvände till radhuset kände jag ett klassiskt pirr i maggropen. Hur fantastisk hade Connie varit? Hur överlägsen alla andra i gebitet?

Jag rusade genast upp på övervåningen – och möttes av perfektion:
Nya, bländvita tapeter, perfekta lister, raka linjer. Underbart.
Hustru Josefin stegade upp för trappan och ställde sig bredvid mig. Hon var alldeles tyst, i flera sekunder. Sen i några sekunder till. Man kunde ta på tystnaden. Det var ingen trevlig tystnad.
Till slut började jag svettas.
”Håhåh”, suckade Josefin, och gick ner igen.

Jag tittade noggrannare. Visst, när ögonen vant sig vid det vinterskumma ljuset framträdde möjligen en och annan skavank. Någon enstaka dörrlist kanske inte riktigt satt på plats. Några golvlister såg måhända lite sneda ut. Ett och annat smutsigt tumavtryck på den vita tapeten drog eventuellt ner helheten en smula.
Okej, jag erkänner. Det kanske inte var perfekt. Men det var ganska bra. Och ganska bra, det är fanimig inte fy skam. När jag stod där och betraktade det ganska välgjorda arbete Connie gjort för mig, då kände jag hjärtat svälla. Tänk! Han hade lagt ner lite tid och möjligen en aning engagemang – på mitt hem. Och vad hade han för det, bortsett från min okritiska beundran och en rätt stor summa pengar?
I en tid präglad av perfektionism och omänskliga krav måste man ibland kunna nöja sig med ”ganska bra”.
”Ja, det här blev faktiskt ganska bra”, tänkte jag, relativt tillfreds.
”Inte en chans att vi betalar fullt pris!” gastade Josefin från nedre våningen.
”Mhm”, svarade jag, och tryckte samtidigt iväg ett sms:
”Hej Connie! Tack för strålande jobb! God jul! Fred”