DELA

Finnes: vit, okränkt man

Ni har väl inte missat facebookgruppen ”Vita kränkta män”? Där finns en samling länkar till tidningsartiklar där vita, gärna privilegierade, män anser sig ha blivit kränkta på olika sätt. Inte sällan av ”rabiata feminister” som är fräcka nog att påstå att män tjänar mer pengar, eller av ”pk-folk” som förbjuder dem att använda det fina ordet ”neger”. Mycket rolig läsning.
Sajten har precis utnämt svenske genushaveristen Pär Ström till årets mest kränkte man 2011. Gynnaren Ström har specialiserat sig på att bli kränkt å den vite mannens vägnar och sen blogga om det.

Han gör det under jämställdhetsflagg, och det är ju fint, men: Närhelst Pär hittar en nyhet som lyfter fram kvinnor på något sätt – ”Många kvinnor föll omkull 2011” – så kontrar han med ett blogginlägg som undrar varför ingen bryr sig om männen som trillade under samma tid. Och när ”min” tidning uppmärksammade kvinnor som dött av våld i nära relationer kände sig Pär kränkt och hävdade att tidningen är ”kallsinnig inför mördade män”. (Utnämningen till förra årets mest kränkta gjorde för övrigt Pär så kränkt att han krävde att sajten skulle plocka bort hans bild.)

Man kunde också ana tendenser till lättkränkthet i facebookgruppen ”Alla på Åland som inte vill bli diskriminerade på grund av sina åsikter”, en grupp som – om jag förstod saken rätt – ville försvara din och min heliga rätt att kalla folk för fjollor. Men gruppen dog snabbt. Kanske blev de kränkta av att folk inte förstod hur toleranta de var.
Själv erbjöds jag nyligen ett guldläge att bli jättekränkt. En kompis ordnade rockfest på ett klassiskt Södermalmshak. Dryckerna skvättade, skorna klibbade, smajlen var breda som sextonfiliga autobahns. Det var en fin kväll. Och när kompisens band stod på scenen och drog låtar om tonårstid, spritfester och kärlek i en alldeles speciell del av norra Mariehamn, då vuxendansade hela stället, med försiktigt rullande höfter, lätt böjda knän och de där breda grinen.

Men mitt i den pannsvettiga euforin såg jag att mitt sällskap, en genusmedveten kvinna på 30, började himla med ögonen:
”Alltså, jag orkar inte med ännu en snubbe som sjunger om sin grabbiga tonårsuppväxt”, ropade hon i mitt öra och himlade så tydligt med ögonen att jag kände ett lätt vinddrag.
Jag banade min väg till bardisken och la snabbt upp en strategi. Hon skulle få svar på tal. Jag visste precis vad jag skulle kontra med: ”HAN KAN VÄL INTE BYTA UPPVÄXT BARA FÖR ATT GÖRA DIG GENUSLYCKLIG”, skulle jag skrika i hennes öra. Spetsfundigt, tyckte jag.

Men när jag kom tillbaka till dansgolvet hade hon gått hem. Och jag tänkte att det var väl själve fan, och så kände jag noga efter: Nu måste jag väl ändå ha blivit kränkt? Hon sablade ju ner min kompis uppväxt, MIN uppväxt, ja hela jäkla 80-talet – och sen gick hon bara. Och det där himlandet!
Men näe. Inte det minsta kränkt. Istället kom leendet åter, och snart var jag inne i försiktigt vild vuxendans igen.
Visst är jag ruskigt gnällig ibland. Men jag har inte lärt mig hur man blir sådär genuint vitmanskränkt, så att det löddrar kring läpparna.
Kanske finns det kurser? Någon? Pär?