DELA

Du måste ju ha lite perspektiv!

Efter förra veckans lapsus, då jag i den här spalten avslöjade att jag ibland tar ett försiktigt litet smygbloss på en eller annan blyg cigarett, har jag fått flera kommentarer som alla går ut på att jag är ”dum i huvudet”.
Jag tänker inte protestera.
Däremot känner jag mig nödgad att korrigera påståendet att det ser ”äckligt” ut när folk röker. Det stämmer bara till viss del. Det beror nämligen på vem som röker. Allt handlar om perspektiv.

För om – jag säger om – JAG tar ett bloss på en cigarett ser det världsvant och exotiskt ut. Då för den lilla glöden längst ut på rökverkets spets tankarna till storstädernas dekadenta neonljus; i mitt eget huvud hör jag vemodiga, dämpade jazztrumpeter och sorlet från en minglande kulturpublik på en lagom kändistät tillställning, och när jag låter röken sippra ut mellan läpparna är det som om tyngden av ett strävsamt liv, med både toppar och dalar, försvinner ut tillsammans med det grå molnet. Det är en lätt fårad mans tillfälliga vardagsflykt.
Men när någon annan röker, då är det äckligt. Jag håller med. Då är det en fullblodsidiot som köpt gula Blend för sina sista soc-pengar och står och förgiftar sig på sin lortiga balkong medan barnen skriker och slår varandra i skallen med fjärrkontroller inne i den ostädade lägenheten.
Allt handlar om perspektiv.

På samma sätt kan jag fnysa när jag ser en yngre medelålders man eller kvinna komma struttande i ett par Converse-sneakers. Jag tänker att han eller hon har snott sin dotters skor, väx upp för helvete, sluta bete dig som en tonåring, sluta gå på Avicii-konserter, sluta titta på ”True Blood”, sluta vara ett förvuxet pubeshår. Köp riktiga skor och skaffa dig ett vuxenliv.
Mina egna Converse-sneakers är däremot ett sunt tecken på att jag bestämt mig för att inte fastna i normen. Jag tänker inte bli någon staketmålande svennebanan med seglarskor och Dire Straits-samlingar i cd-hyllan. Jag har mina sneakers för att jag gjort ett medvetet vuxet val, och ja, jag vet mycket väl hur löjliga alla andra 40-åringar ser ut i dem.
Perspektiv.

Så när jag tränger mig före i kaffekön på Pressbyrån på morgonen är det självklart att jag har ett vansinnigt viktigt möte jag inte får bli sen till, mitt jobb kan i själva verket hänga på det, ursäkta mig, jag brukar faktiskt inte göra så här, det förstår ni väl, det syns ju på mig, ursäkta, jag ska bara …  om jag får sträcka mig förbi …  sådärja.
Men när någon annan ohyfsad luns bara går rakt förbi kön slipar jag mina mentala knivar, förbereder ett krokben och förbannar det moderna samhällets totala brist på hänsyn, vad är det för fel på folk, och kolla på hans löjliga fjortissneakers, fy fan.

I morgon är det final i Eurovisionsspektaklet, och jag tänker titta.
Jag tänker titta, för när JAG tittar gör jag det med en perfekt avvägning mellan ironisk distans och en sällsynt förmåga att urskönja och analysera de få musikaliska guldkorn som ändå kan dyka upp i sekundkorta stämsångssekvenser eller riff.
Däremot kan jag inte fatta att folk sätter sig och tittar på den där skiten på fel sätt.
Man måste faktiskt ha lite perspektiv. Helst mitt.