DELA

Det skulle vara dans

”…ramlade omkull och tog mig upp igen, och sen ramlade jag omkull igen”
– H. Hellström
Jag var ute och sprang med min mammas rödhåriga hund här om dagen. Han var trött. Vilket fick honom att placera sig själv under mina fötter. Jag snubblade, gled som långfil längs spånbanan och skrapade upp några knän.
Jag var på benen igen innan den rödhåriga hann pissa på en lingonplanta för femte gången. Ändå grämde det mig att han hade bevittnat spektaklet. Jag sade Aj, på ett lågt och kontrollerat sätt. Sedan bet jag ihop och fortsatte springa.

Jag kunde inte släppa det där. För jag skulle ju aldrig ramla mer. Det skulle vara dans dans dans. Nu var det istället lång väg hem. I en uppförsbacke kom jag att tänka på en nerförsbacke: den utanför Mariehamns stadshus. En gång tripp-trappade jag neråt där med hala skor.
När jag närmade mig marknivå försvann plötsligt jordytan under mig; hälarna sprätte i luften, kroppen flög bakåt i en båge, jag landade på tonårsrumpan och en mycket (mycket) stor, virkad mössa, föll ner över huvudet på mig som huvan hos den som ska hängas. Hang down your head, Linnea. Eftersom jag inte kunde se någon, såg ingen mig heller (trösterik klantarsel-logik).
Väl hemkommen från löprundan slog jag mig ned vid middagsbordet. Vilket osökt fick mig att tänka på (jag är Peter Harrysson?) den gången då jag som tioåring satt till bords på mina släktingars veranda. Jag var på muckhumör och vickade på den vita plaststolen. Det slutade med att den tippade framåt; jag slog hakan i tallrikskanten och fann mig plötsligt sittandes på altangolvet med – det är ingen putslustig pensionärscartoon – ett lass spaghetti carbonara över huvudet. Släkten såg på och de skrattade. Det var värst.

Själv har jag kvävt mitt skratt. Som vid det tillfället då en ung man försökte ta sig förbi mig på gångvägen. Han bar på två stora matkassar och stönade. Jag väjde åt sidan. Precis när han skulle passera, halkade han på – ja på vadå? Mitt i allt låg i alla fall man och mat på marken. ”Men gud, hur gick det?”
Han förblev tyst. Uppenbart generad, fattade han ett irrationellt beslut: Han skulle ge sken av att det hela var planerat. Därför låg han kvar, på sidan. Och stödde sig på armbågen. Maten låg också där den låg. Jag gick vidare.
Nynnade: Hang down your head and cry. Tillsammans belyser ovanstående exempel det faktum, att vi fortfarande har ett synnerligen oavspänt förhållningssätt till det här med att ramla omkull och slå sig fördärvad. Eller ska jag säga: till det här med att förlora kroppskontrollen.
En kontrollerad kropp är för oss ett konkret och synligt bevis på att en person besitter det som vi anser svårt att besitta: ordning och reda i pallet; disciplin, viljestyrka och karaktär (tänk er en muskulös atlet på räcket). Snubblandet, däremot, tjänar som en metafor för att inte ha alla hemma. Det snurrar i skallen och hissen går inte ända upp (atletens motsats: Bambi på hal is.) Och att sånt är s-k-ä-m-m-i-g-t , rentav oförlåtligt – det tycker till och med en rödhårig hund. Som pissar på lingonplantan för femte gången.