Det finns inga mirakel – allt är fejk
För några veckor sen trillade en vimsig man med yvigt skägg in på en polisstation i Malmö. Han förklarade på darrig engelska att han hade tappat minnet. Total blackout. ”Help me”, väste han ynkligt.
Eftersom alla medier älskar gåtfulla män utan id-handlingar spreds nyheten som en löpeld. Både tidningar och tv publicerade hans nödrop: ”HJÄLP! VEM FAN ÄR JAG?”
Minnesförluster känns ju lite spännande och romantiska, så folk spekulerade och gissade gärna: ”Han är säkert en riktig mysfarfar, som Allan Edwall i Bröderna Lejonhjärta. Eller så har han en enbent, svårt sjuk hustru som just nu sitter och tvår sina nariga händer i en gisten stuga i Wales, vaggande fram och tillbaka på en hård pall, långsamt borttynande i lungsot! Hon kan inte leva utan honom! VI MÅSTE HJÄLPA HONOM!”
Och alla ville hjälpa. Folk skickade kläder, pengar, allmosor.
Men så kom chocken: Gubbdjäveln var en bluff. Han visste exakt vem han var.
Han ertappades när han satt och surfade på sin egen hemsida på ett bibliotek i Malmö. Och som om inte bluffen hade varit nog: på hemsidan poserar han glatt bredvid sin Mercedes. Fy fan. Om det är något vi människor hatar mer än att bli lurade av skäggiga män, så är det att bli lurade av skäggiga män som har råd att köra Mercedes.
Några dagar senare var det dags igen. En liten pojke befarades vara ombord på en förrymd luftballong i Denver, Colorado. ”ÅH NEJ! TÄNK OM HAN TRILLAR! TÄNK OM HAN MÅSTE … BAJSA!” skrek vi på marken oroligt.
Mediepådraget var gigantiskt. Världen höll andan och hoppades på ett mirakel. Och efter ett nervpirrande dygn (då Bono och Sting förmodligen hade långt gångna planer på en stödgala) hittades pojken gudskelov oskadd på sina föräldrars vind.
Men när ståhejet hade lagt sig kom nästa chock: Det här var också en bluff! En ful pr-kupp iscensatt av familjen, som försökte komma med i en dokusåpa. Fy fan. Om det är något vi människor hatar mer än att bli lurade av konstiga ballongfamiljer, så är det att bli lurade av konstiga ballongfamiljer som försöker komma med i dokusåpor.
Okej. Jag vet inte hur det är med er, men när jag står i mitt kök och steker djävla fiskpinnar för sextiotolfte gången på ett år, då vill jag ibland kunna känna hopp. Jag vill tro att fiskpinnarna (och den där baljan merlot jag smygdricker under stekningen) inte är allt. Jag vill tro att det kan hända förunderliga saker. Jag vill tro att skäggiga män utan minne kan vara godhjärtade miljonärer och att ballongpojkar kan räddas på riktigt.
Men nu kan jag inte tro längre. Det finns inga mirakel, bara lögner, fejkade Youtubefilmer och pr-kupper.
Häromdagen visade TV4-nyheterna en grotesk filmsnutt där en barnvagn rullade ner på ett tågspår och blev påkörd av ett tåg. Babyn i vagnen överlevde mirakulöst. Nyhetsuppläsaren hade glädjetårar i ögonen.
Jag tror att filmen är fejk.
Jag misstänker dessutom att babyns mamma och den skäggige mannen utan minne känner varandra. Förmodligen träffas de då och då i en sjabbig lägenhet där de har ohygieniskt, perverst sex.
Och efteråt skrattar de tillsammans åt världens behov av naiva solskenshistorier.
