Den här är för dig, Jourhavande Jill!
Jag är egenföretagare. Jag tycker det är ett mycket pampigt epitet.
Det antyder att jag driver någon form av självständig näringsverksamhet med budgetar, pärmar med styv rygg och kanske till och med en schvungig receptionist som svarar i telefon och beställer hämt-sushi när jag är för nervsvag för att gå ut bland folk.
Det skulle till och med, rent teoretiskt, kunna betyda att jag är en ”entreprenör” som ”bubblar av idéer”, ”tänker utanför ramarna” och ”tillför en nyttig injektion av jävlar anamma till samhällskroppen”. En sån som ständigt motarbetas av snörpiga fullmäktigetyper men får hjältestatus hos lokalbefolkningen. ”Utan Görgen blir det ingen bisamfestival, länge leve Görgen! ÄLSKA GÖRGEN!”
Teoretiskt, alltså. Men rent praktiskt betyder det helt enkelt att jag ”sliter ut hårstrån från bröstkorgen, ett och ett, för att med fysisk smärta förtränga min ångest inför deklarationen”. Ett slags ekonomirelaterad skräck-grooming istället för att vaxa bröstkorgen, kanske man kan säga.
Ekonomi, procentsatser och blanketter är inte min grej. Och som egenföretagare förväntas man ha en pol. mag. i blankettologi.
Dessutom får jag ständigt hem hotfulla fönsterkuvert från de svenska skattemyndigheterna. Att de är hotfulla är ställt utom allt tvivel, för uppe i det vänstra hörnet finns alltid en prydlig statlig stämpel som lyder: ”A-POST / STHLM / VI ÄR DIG PÅ SPÅREN”.
Om man gluttar in genom fönstret på ett av de här hotfulla kuverten – för man öppnar dem ju inte, gud nej – då ser man skrämmande ofta att där står saker som ”preliminär inkomstskattemomsbelagd plikt-tvång-tariff-anklagelse”, och varje gång jag får ett dylikt kuvert hanterar jag det genom att fösa in det under en hög med reklam och genast glömma bort det.
Sen ligger kuverten där och drar till sig, som en gigantisk komposthög med myndighetshot. Med jämna mellanrum öser jag över mer reklam med förhoppningen att allt ska förmultna och falla i glömska.
Det händer förstås inte.
Men en gång om året tar jag mig samman, krälar till den där kuverthögen och föser ner allt i en soppåse, som jag därefter postar till Jill. Eller jourhavande Jill, som jag kallar henne. Hon är revisor men framför allt själasörjare. Dit ringer jag varje gång ett fönsterkuvert känns extra hotfullt, och då gråter jag ut och berättar om min rädsla för siffror och de långa fängelsestraff som kan bli påföljden när man inte klarar av att hantera dem. Sen snorar jag en kvart om summor, debet, kredit, kreti och pleti.
Men då gör Jill sin magi. Hon avbryter mig vänligt men bestämt och börjar viska lugnande ord om avdrag och dispens och återbäring i telefonen, och jag kryper in under köksbordet där jag lägger mig med luren mot örat, och där lyssnar jag på Jills trygga, vyssjande röst tills jag faller i en djup, drömlös sömn.
Och hittills har hennes mirakelarbete funkat. Jag får tillbaka pengar varje år och än så länge har inga insatsstyrkor försökt bryta sig in hos mig.
Jag är bara rädd att när den dagen väl är här, då kommer de inte att ha några som helst problem att hitta mig.
De behöver bara följa spåret av tårar och avslitna brösthår.
