Apocalypse when?
Hemma igen. Hemma på Åland.
Narcisserna prunkar och tulpanerna trotsar fortfarande rådjuren. Grannarna hälsar och alla de välbekanta ansiktena hos Hugos i Hammarland är på plats och undrar Hur Det Var. Och jag håller god min och säger att jo, det var ju lite jobbigt men värre kunde det ha varit och ler dygdigt.
Men inom mig saknar jag fortfarande Apokalypsen.
Vi avreste till Mallorca fem dagar före Vulkanen (förbannad vare den mesproppen!). Det tillrättalagda livet på turist-resorten vi valt för ungarnas skull (vad kan väl vara roligare än vuxna människor utklädda till nallebjörnar och giraffer som går runt och kramar hotellgästerna på frukost?) lade sig prompt som en våt filt runt oss. Gratis mat och sprit och sandstränder utrustade med vilstolar och badvakter och medresenärer från Säffle. Himmelriket!
Eller? Ungarna hatade björnjäveln och försökte ivrigt lägga krokben för giraffen som hade dålig koll på fötterna. Phoebe påminde mig dystert om hur mycket hon avskydde sand mellan tårna och Jack satte sig under en handduk på hotellrummet och protestläste samma Kalle Anka om och om igen. ”Ska vi inte åka runt och UPPTÄCKA saker?”, frågade han och undrade varför life-size-nallen luktade sprit klockan tio på morgonen.
Jag hade inget bra svar att ge honom. Jag hade kanske räknat med att min kreativa fru skulle få frispel på tredje dagen utan utmaningar, men jag hade trott att kidsen skulle ha nöjt sig med de svenska köttbullarna och jag hade DEFINITIVT utgått ifrån att jag skulle ha stortrivts med en gin tonic i ena handen och en, tja, gin tonic i andra handen också. Istället kröp tristessen på oss som en stor balearisk krabba.
Och så kom då Vulkanen! (Förbannad vare den mesproppen). Askmoln! Flyget lamslaget! Tiotusentals strandsatta! Senaste gången något liknande hände fortsatte utbrottet i tretton månader, sades det. Det blev för ett ögonblick fullt troligt och trovärdigt att världen rubbats permanent ur sin trygga kurs. Det var every man for himself. De nordiska medresenärerna klamrade fast sig vid varandra och drack dubbelt så mycket gin tonic och nallen kunde knappt stå på benen redan vid lunch.
Och jag upptäckte att jag stortrivdes.
Jag började hålla koll på var brandstegarna fanns, om vi plötsligt skulle bli tvungna att fly undan, säg, svältande zombier mitt i natten. Jag hamstrade fiffigt mat från frukostbuffén, lärde mig alla kartor utantill och packade väskorna.
I gryningen på den andra övertidsdagen rymde vi från hotellet till Menorca, den östligaste ön i ögruppen Balearerna, dit ingen turist vågat sig. I ytterligare tre dagar luffade vi runt utanför tiden bland pinjeskogar och dolda sandremsor (minus vilstolar, badvakter och medresenärer från Säffle) och UPPTÄCKTE saker, och medan hustrun och ungarna guppade runt i det jungfruliga smaragdgröna vattnet (obesudlat av giraffer och fyllebjörnar) letade jag efter den Perfekta Grottan där vi skulle kunna överleva till den nya tidsåldern, EA – Efter Apokalypsen.
Och sedan var det slut. Vulkanen (förbannad vare den mesproppen) lade av. Pah! Flygbiljetterna med Ryanair som vi säkrat med var gångbara. Vi kom hem, bara sex dagar sena.
Och nu är vi tillbaka. Jag älskar våren på Åland. Alla är snälla.
Men gud så jag saknar Apokalypsen och min smaragdgröna grotta utanför tiden.
