DELA

Vi har fortfarande ansvar!

Jag har tidigare skrivit två tidningsinsändare under mitt liv. Den första var hösten 2004 då IFK Mariehamn steg till fotbollsligan. Den andra var hösten därpå då Åland United steg till dåvarande FM serien, nuvarande Damernas Liga.

I den första insändaren beklagade jag lite halvt att jag är HJKare och därför av hänsyn till min förvärvade åländskhet inte kan kalla mig IFK Mariehamnsupporter, men att jag självklart har stor sympati och anser min hemstads ligalag vara viktigt. I den andra betonade jag möjligheten att faktiskt vinna någonting och att göra Åland till en centralort för damfotboll.

Åren har gått och Åland United har visat att det går att bli en av landets stora klubbar. 2 mästerskap och sammanlagt sex nationella medaljer har det blivit hittills. Under söndagseftermiddagen steg IFK Mariehamns herrar in i medaljklubben och tog ett nationellt mästerskap i fotboll, som en uppföljare till cupsegern 2015. Det är, som många säger helt fantastiskt och ofattbart.

Kopplingen till de två, 11 och 12 år gamla insändarna är att jag i dessa betonar ansvar. Vi hade då ett ansvar att se till att även kommande generationer ska få ta del av det fina vi då uppnådde. Vi behövde arbeta för att lokala spelare skall bli allt bättre och kunna slå sig in i dessa elitlag. Jag tycker vi har kommit väldigt långt på den vägen, dock ej hela.

Tack vare Åland United har otaliga åländska spelare fått vinna medalj på nationell nivå och spela europeisk tävlingsfotboll. Tack vare IFK Mariehamns herrar har åländska killar fått smaka på segerns extas. Kapten Lyyski, Tommy Wirtanen, Thomas Mäkinen, Marc Nordqvist samt tränarna Lundberg och Sundman och så vidare är exempel på dem som fått känna hur det känns att lyckas på sin hemort. Ingen av dessa skulle dock ha klarat detta utan en hel hög nyinflyttare. Tack vare våra åländska elitlag har vi fått nya ålänningar i form av bland annat Emma Dahlman, Pille Raadik, Amos Ekhalie och många till. Dessa berikar vårt samhälle och gör oss till precis det vi kan komma att vara länge ännu om vi vill bära vårt ansvar.

Vi kan alltså befästa våra ställningar i eliten, det har vi visat. Vi kan också bygga grund för framtid genom en stadig ström av blivande elitspelare, inte många men fler än utan elitlagen. Om vi vill anse fotboll vara viktigt, då måste vi ge oss hän och visa det. Vi har ett herrlag med 1,2 miljoner i budget och ett damlag med 300 000. Inget av dem ligger ens nära en självklar framgång inom elitfotboll. Tycker vi att vi vill uppleva dessa glädjestunder bland det åländska folket, då behöver vi gå man ur huset och hjälpa dem att ge brödet och skådespelet vi behöver för vår lycka. Vi ser ju att det ger 4 300 fallt igen då det är herrar och 1 600 fallt då det är damer.

”Hela Åland andas fotboll” skriver Hufvudstadsbladet. Det känns faktiskt så i dag! De som vill andas länge till behöver komma fram under vardagen! I vår är det dags igen! Fyll WHA då PS Kemi och Pallokissat kommer på besök helt vanliga junihelger! Fråga inte vad dina fotbollslag kan göra för dig, det har du redan sett. Fråga vad du kan göra för dina fotbollslag! Att tro att det bara flyter på och sköter sig själv stämmer nämligen inte. Det behövs stora stora insatser av näringsliv och privatpersoner om det ska hålla länge. Bägge elitlag har dessutom en stor omtanke om ungdomsverksamhet, så att stöda A-laget hjälper också ungdomarna!

Varför skriver jag detta nu? Jo, det såg faktiskt ut som om folk som inte alls bryr sig i vardagen ville vara med och festa i söndagseftermiddagen. Kanske de vill ha mera sådant tänkte jag…

Mikael Virta