SÖK
MENY
I debatten i lagtinget om det nya högkostnadsskyddet har regeringspartierna återkommande sagt att ”flera nu kommer att få en lägre kostnad”. Grunden för detta påstående är att man inför en kostnadsgräns som gör att vissa personer får ett lägre högkostnadstak än tidigare. Det låter förstås bra. Men det som saknas anser jag är svaret på den fråga som borde vara helt central, hur många omfattas faktiskt av den sänkningen, hur många får istället högre kostnader och är det nu verkligen så att detta kompenserar den grupp som drabbades av det borttagna sjukostnadsavdraget?
När förslaget samtidigt innebär att taket höjs till 450 euro för många äldre, i stället för det tidigare 250 euro, är det svårt att förstå hur reformen kan beskrivas som en generell förbättring eller kompensation för det borttagna sjukdomskostnadsavdraget. För vissa blir det bättre. Men för andra blir det dyrare. Den ärligheten borde finnas med i regeringens kommunikation, den är viktig tycker jag. För många äldre så höjs sjukkostnadstaket vid årskiftet.
I lagtinget efterlyste jag siffror på hur många äldre som tidigare hade rätt till ett lägre högkostnadstak och som nu kan få betydligt högre årliga utgifter. Jag fick inte något svar. Inte heller kunde man redogöra för hur många som faktiskt beräknas omfattas av det nya lägre taket genom kostnadsgränsen. Utan dessa uppgifter är det svårt att utvärdera reformens verkliga effekter.
Det finns delar i förslaget som går i rätt riktning, avgiftsfri receptförnyelse och förbättrade villkor för barn och unga är välkomna. Men man kan inte gömma bort det faktum att reformen innebär både vinnare och förlorare. Det är just därför transparens och konsekvensanalys är så avgörande. För att gå ut och säga att man nu kompenserar för sjukkostnadsavdraget borttagande är inte helt korrekt, då man tidigare sagt att de med låga inkomster inte blev drabbade av att sjukkostnadsavdraget togs bort, nu är den grupp som man säger att man går in och kompenserar, hela det resonemanget håller inte ihop, tyvärr.
Åland står inför stora demografiska utmaningar. Då behövs politik som bygger förtroende och som håller ihop. När regeringen beskriver reformen som en kompensation, bör man kunna visa att den faktiskt kompenserar inte bara för några, utan för alla som berörs.
Annars riskerar vi att kalla något en förbättring som i verkligheten innebär ökade kostnader för just de grupper som behöver samhällets stöd mest.
Och till sist, när ska vi få se en kompensation för de äldre som inte längre får göra ett avdrag för de långvårdsavgifter som även det togs bort när sjukkostnadsavdragets togs bort.
ANNETTE HOLMBERG-JANSSON
MODERATERNA (MSÅ)
