SÖK
MENY
Kan/får en politiker besvära sig i domstol över ett politiskt beslut? Är det en vana om så sker fler än en gång (2?)och är det ett sätt att använda juridik för att nå just egennyttig politik?
Och svårast av allt: Vem (lagen eller politiker) bestämmer, drar gränsen för vad som är juridik kontra politik?
Hoppet om den åländska politikens tillmognad verkar i varje fall ha avstannat just nu och är inne på en obehaglig kurs där enskilda politiker oblygt tar sig rätten att tolka och gränssätta.
Jag tar inte ställning till besväret i sig kring beslutet om inköp av Hälsans hus och händelserna efter det men den politiska utvecklingen på Åland väcker min förundran och oro.
Det går nämligen inte (för politiker och andra) att säga och understryka att även politiker minsann har rätt att besvära sig och samtidigt säga att det är fel att göra så och istället beskriva det som sabotage, att plocka politisk poäng, använda juridiken på fel sätt och så vidare.
I så fall måste man i samma stund kunna säga vem/vilka som har mandatet att dra just den gränsen, berätta när det räcker med besvär eller när de dessutom är ovälkomna. Samma gäller planerade folkomröstningar.
Oberoende av domstolsutslag – men tänk er: “What if” den opartiska och oberoende domstolen kommer fram till att ärendet de facto är besvärsvärt? Då har i rimlighetens namn de som egenmäktigt gränssatt och reagerat negativt fått kvitto på att de var fel ute – också med att ta sig rätten att sätta gränser.
Det är ju då i så fall domstolen som arbetar – utan politisk inblandning – som har satt gränsen. Lika svårt att förstå vem det är som i praktiken har rätt att sätta gränsen för dem som har besvärsrätt, lika svårt är det att begripa vad som anses vara politik.
Är det då regeringsbeslut köper en begagnad rostholk till fartyg som få skärgårdsbor vågar åka med, statistiken tunnar ut antal resande och hela den tvärgående linjen i skärgården avslutas. Politik eller ekonomi? Vem sätter gränsen? Kan bero på vem man frågar.
Politik eller vad kallar man det då en opposition i sedvanlig ordning bombarderar fram opportuna, orealiska förslag för att locka väljare inför nästa val. Väljarna är troligast de som gränssätter och så ska det vara om demokration får tala både gällande grundlagsenliga rättigheter och politiker i praktiskt politiskt arbete!
ANNETTE BERGBO
FÖGLÖ
