På kvällen fick jag sällskap vid en bardisk av multimiljardären George Soros, en av världens största filantroper och välgörare. Han beställde en drink och vi presenterade oss för varandra. Mycket annat blev inte sagt i trängseln och vimlet. Drinkarna var gratis. Tidigare på dagen hade jag intervjuat drottning Silvia om barnskydd. På natten kom jag in i evenemangets nattklubb när den dåvarande ryske regeringschefen Jevgenij Primakov, lätt berusad, greppade en mikrofon och började sjunga med i folkvisan Kalinka.
Var då? I Davos i Schweiz, på ”Världens största cocktailparty”, det världsekonomiska toppmötet World Economic Forum (WEF). Jag var där som journalist tio år i rad, med början 1997. Ett antal av världens mest betydande politiska, ekonomiska, och kulturella högdjur samlas för att diskutera tillvaron och framtiden. I den bunkerliknande mötesbyggnaden kunde man i korridorerna springa på Bill och Hillary Clinton, Benjamin Netanyahu, Nelson Mandela, Yassir Arafat, Bill Gates, Michail Gorbatjov och många andra världsnamn. Det var helt naturligt. Alla var ju där!
Davos är normalt en liten skidort med 11 000 invånare på en alpsluttning i Schweiz. Men under fyra-fem dagar i januari spärras Davos av för det årliga toppmötet. Polis och militär håller strikt ordning. Jag gissar att många inte tänkt på spektaklet förrän i år när Donald Trump gjorde entré. Den korrupte, självupptagne amerikanske presidenten med drag av storhetsvansinne hade meddelat att han tänkte lägga rabarber på danskarnas Grönland. Men ändrade sig efter ett samtal i Davos med Natos inställsamme generalsekreterare Mark Rutte och sa att nu behövde han inte äga Grönland, han hade ändå fått det han ville. Det är, när jag skriver detta, fortfarande inte känt vad de kommit överens om.
Davosmötena kritiseras allmänt för bristen på insyn och transparens. Skandalungar saknas inte. Just nu utreds Davosmötets högste chef, den förre norske utrikesministern Börge Brende, för samröre med sexförbrytaren Jeffrey Epstein.
Jag har några väldigt starka minnen från Davosmötena. På en middag kom jag att placeras bara ett par meter från den sydafrikanske frihetskämpen och presidenten Nelson Mandela när han hälsningstalade. Jag frågade honom vad han trodde om Sydafrikaspåret i utredningen av mordet på Olof Palme. Det var tydligt att Mandela var insatt i frågan. Han lät förstå att han inte trodde på misstankarna och förklarade varför. Det var moltyst i salen när han talade.
Ett annat år kom jag att förstöra en presskonferens med den dåvarande ryske handels- och ekonomiministern German Gref (senare chef för Sberbank, Rysslands och Östeuropas största bank). Gref skulle berätta om de fantastiska investeringsmöjligheterna i Sankt Petersburg. Han assisterades av stadens guvernör, Valentina Matvijenko, en ”järnlady” enligt rysk press. Jag hade sett att Ryssland under ett år tagit emot 420 miljoner kronor i bistånd från Sverige och tyckte det var konstigt. Minister Gref styrde ju över valutareserver, guld och oljefonder för motsvarande 2 500 miljarder kronor. Vad skulle han med flera hundra miljoner kronor i bistånd från svenska skattebetalare, undrade jag? Den ryske ministern fick ett utbrott och orerade om miljardbelopp som Ryssland själv gav ut i bistånd. Med det så var tanken med hans pressmöte fördärvad och jag såg att guvernören Matvijenko var rasande. Hon är i dag talman i det ryska parlamentets överhus och betraktas som Vladimir Putins högra hand.
Under toppmötena var det i det närmaste omöjligt att bekanta sig med själva orten Davos. Säkerhetsstyrkor och avspärrningar på marken och helikoptrar i luften inbjöd inte till utflykter från mötesområdet. Nyfiken reste jag dit två gånger för att ordentligt se mig omkring, i lågsäsong innan vintern slog till. Davos, fritt från moguler och mandariner, visade sig vara väldigt trevligt. Det är dyrt som allt annat i Schweiz. Men maten är lysande, människorna vänliga och det finns mycket att upptäcka. Jag letade upp förebilden för sanatoriet som nobelpristagaren Thomas Mann beskriver i sin berömda bok Bergtagen. Det heter i dag Waldhotel Davos och är så långt man kan komma från bokens lungsjukdom och tuberkulos i början av 1900-talet. Pianot i matsalen sägs härstamma från det gamla sanatoriet.
Jag snubblade också över ett historiskt drama: I ett blått tvåvåningshus nere i dalen bodde Wilhelm Gustloff, ledare för tyska nazister som levde i Schweiz. Den 4 februari 1936 tog sig en 26-årig judisk student, David Frankfurter, in i Gustloffs arbetsrum och sköt ihjäl honom. Hitler gav Gustloff en statsbegravning och hedrade hans minne genom att döpa ett nybyggt stort passagerarfartyg till Wilhelm Gustloff. I januari 1945 torpederades fartyget av en sovjetisk ubåt i Östersjön utanför den polska kusten och sjönk. Ubåten kom från Hangö i Finland. Niotusen passagerare omkom, de flesta var tyska flyktingar på väg mot räddning undan anfallande sovjetiska trupper. Det är världshistoriens största fartygskatastrof. David Frankfurter satt nio år i fängelse i Schweiz men släpptes efter kriget och bosatte sig i Israel där han avled 82 år gammal.
Jag stod och tittade upp på det blå husets fasad. En man som jobbade i ett garage intill kom ut, pekade på två fönster på andra våningen och sa kort: ”Där bodde Gustloff” ungefär som om han visste vad jag var ute efter.
Jan Mosander



