SÖK
MENY
Tankespår är Nya Ålands nya avdelning för mer fria betraktelser.
Under denna vinjett kommer att samsas essäer, analyser och dagsaktuell samtidskritik, där såväl tidningens egna skribenter som inbjudna kommentatorer ges utrymme att fördjupa och bredda debattens innehåll.
Tankespår vill inte krångla till det i onödan, men väjer heller inte för det svåra, det kluvna eller det undrande”
Dagens tankespår är skrivet av Aino Waller, filosofiemagister i huvudområde Barn och doktorand i Socialpolitik (Åbo Akademi).
Den 17.-23.11.2025 firas Veckan för barnets rättigheter runtom i riket och omvärlden. Årets tema är “Barnets rätt att bli hörd och höra till”. Men varför behövs barnens rättigheter?
År 1948 i svallvågen av andra världskrigets smärtsamma lärdomar antog Förenta Nationer deklarationen av de universella mänskliga rättigheterna. Året därpå publicerade politiska teoretikern Hannah Arendt sin berömda essä om människors rätt att ha rättigheter som betonade att mänskliga rättigheter kräver att människor får delta i det politiska samhället och har en rättslig status samt att staten åtar sig att skydda dem.
Barn är relativt maktlösa jämfört med vuxna. Barn saknar rösträtt och därför är deras delaktighet i samhället beroende av vuxna. I familjer är barn beroende av sina vårdnadshavare. Logiken i Förenta Nationernas Barnkonvention som antogs av FN år 1989 återspeglar Arendts tanke om rätten att ha rättigheter. Barnens mänskliga rättigheter saknar mening om vuxna inte garanterar att de efterlevs. Genom barnkonventionen har samhället därför åtagit sig ansvarer att skydda barn från godtyckliga beslut samt politiska och ekonomiska svängningar.
I Finland och Åland är Barnkonventionen lag sedan 1991. Konventionens 54 mänskliga rättigheter är odelbara och beroende av varandra. Rättigheterna är kopplade till fyra grundprinciper: barnets bästa, icke-diskriminering, rätten till liv och utveckling samt rätten att bli hörd. För att underlätta tolkningen och tillämpningen av konventionens många rättigheter ger FN:s Barnrättskommitté allmänna kommentarer. Barnens rättigheter bevakas också i den Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR) som hanterar till exempel kollektiva klagomål om överträdelser.
Då Finland begränsade barns subjektiva rätt till barnomsorg år 2016 för att spara pengar bedömde den Europeiska kommittén för sociala rättigheter att Finland agerat mot principer om icke-diskriminering och likabehandling samt mot rätten till socialt, juridiskt och ekonomiskt skydd. Dessutom ledde begränsningen av de svagaste familjers tillgång till stöd enligt kommittén till ojämlikhet mellan kommuner. Beslutet diskriminerade särskilt mot utsatta familjer samt familjer i ekonomiskt svagare kommuner. År 2020 återinförde Finland full subjektiv rätt till barnomsorg.
Fallet visar tydligt hur barnrättsperspektivet och barnets bästa måste genomsyra budgetering. Kopplingarna mellan barnrätt och budget redogörs för omfattande i Barnrättskommitténs allmänna kommentar (19, 2016). Bland annat konstaterar kommittén att
“…staten bör avhålla sig från att inskränka på barnens rättigheter till exempel genom att diskriminera vissa grupper av barn i budgetbeslut”.
samt att konventionsstaterna
”…bör inte tillåta att barns befintliga nivå av åtnjutande av sina rättigheter sjunker”.
I budgettider tolkas barnens rättigheter ibland frikostigt. När pengar ska sparas kan barnets bästa till och med användas som argument för att skära i resurser till barn. I budgetdiskussionen på Åland har till exempel barnets rätt till vila använts som ett argument för att ojämlikt minska barns rätt att vistas på daghem. Egentligen är rätten till vila oberoende av plats och rätten gäller alla barn, inte bara barn vars föräldrar är till exempel arbetssökande. Dessutom kan vila för barn som lever i utsatta förhållanden ibland säkras bättre på daghem än i hemmet. Hur budgetbeslut faller ut för barn måste utredas eftersom barnet som fråntas en rättighet är kvar i sitt eget liv medan budgetklubbor faller.
I sig är det förståeligt att sparkrav tenderar att öka trycket för indragning av resurser där det verkar lättast. Svepande argument om barnets bästa kan också låta övertygande. Genom tiderna har sociala övergrepp mot barn motiverats med barnets bästa: romerbarn har tvångsomhändertagits för att minska behovet av stöd till familjer; fattiga barn har skickats iväg från Storbritannien till Australien som arbetskraft så att de “skulle få ett bättre liv”. Men genom barnkonventionen har barn rätt att ha sina rättigheter. De ska få höras och höra till. Dessutom gynnar barnpolitik som baserar sig på kortsiktiga ekonomiska incitament, personliga vallöften eller politisk prestige varken samhällsekonomin eller barnets bästa på sikt. Enligt OECD:s rapport Starting Strong är det både socialt och ekonomiskt fördelaktigt att jämna ut socioekonomiska skillnader tidigt i livet. Barnens rättigheter stöder ett livskraftigt samhälle som har ett minskat behov av senare (och dyrare) stödåtgärder. För att trygga barnens perspektiv och barnets bästa över regeringsskiften tillämpar flera europeiska länder så kallad barnbudgetering. Tematisk budgetering ökar transparensen i sociala investeringar och underlättar spårning av penningströmmar, satsningar och utfall – follow the money.
Världsläget har ändrat sedan 2016 då Finland drog på sig ett prick i barnomsorgsfrågan. I Europa pågår ett krig som innebär ökade säkerhetsrisker för hela kontinenten. Den andra veckan i november 2025 antog nordiska justitieministrarna en gemensam deklaration om nordiska åtaganden för säkerhet, resiliens och beredskap. Deklarationen baserar sig på ett nordiskt konsensus om att tillit och motståndskraft ska stärkas i tider av oro. Tillit och trygghet gjuts i människor tidigt i livet. Tillgång till tidigt stöd ger barn en stark grund som i sin tur stärker social sammanhållning och samhällets motståndskraft. Med andra ord skapas resiliens i ett samhälle bland annat genom att förebygga marginalisering, sociala problem, ohälsa och polarisering. Arbetet som utförs för att samhället ska efterleva barnkonventionens anda och ord kan därför ses som en viktig del av Nordens gemensamma strävan till ökad säkerhet och resiliens.
För de 1 000 barn som idag lever under fattigdomsgränsen på Åland innebär Barnkonventionen att de inte ska tillåtas falla mellan stolarna trots deras svagare utgångsläge. Det kan betyda att någon trygg vuxen utanför hemmet kan se en, lyssna och hjälpa till. Det kan innebära att barn säkras en varm måltid. Det kan betyda mindre skärmtid och mindre ensamhet. Det kan betyda att man slipper oroa sig för sina föräldrar en stund. Det kan betyda kontinuitet i vänskapsförhållanden. Det kan betyda att man får vila från de vuxnas bekymmer. Barnens rättigheter ska ge barn en bättre, tryggare och hälsosammare vardag. Vi vuxna å andra sidan behöver etiska och juridiska ramar som säkerställer att vi agerar lagenligt, inlyssnande och ansvarsfullt mot barn. Dessa ramar får vi i Barnkonventionen som är förankrad i Finlands grundlag. Ännu saknas mänskliga rättigheter i Ålands själstyrelselag. Med tanke på Ålands särställning och självstyrelsepolitiska ambitioner kan man fråga sig om inte barnkonventionen borde införlivas i Ålands nya självstyrelselag. Autonomins ambitioner borde väl reflekteras i dess relation till och efterlevnad av internationella konventioner.
Även de mest välmenande försöken att se till barnens väl kan misslyckas. Veckan för barnens rättigheter utmanar oss att öka vår kunskap om dessa. Fira veckan genom att ställa dig frågan: Vad vet jag om barnens rättigheter? Vad betyder de för barn, för Åland och för mig? Vad kan jag göra för att bära vårt gemensamma ansvar för deras efterlevnad?
AINO WALLER
Filosofiemagister i huvudområde Barn
Doktorand i Socialpolitik (Åbo Akademi)
TANKESPÅR
