SÖK
MENY
För ganska exakt tre år sedan skrev jag ett blogginlägg med rubriken ”Vägen till full sysselsättning och bättre arbetsliv”. Utgångspunkten då var ganska ”enkel”, Åland har egentligen alla förutsättningar att nå något som ligger mycket nära full sysselsättning. Men då krävs det att vi vågar se hela kedjan från skola till arbetsliv och att vi organiserar våra stödinsatser på ett smartare sätt.
Det var därför intressant att debattera finans- och näringsutskottets i lagtinget. Formellt handlar ärendet om en ganska teknisk lagändring kring allmänt stöd för arbetslösa. Men utskottet har valt att göra något mer än så. Man använder tillfället till att diskutera de bredare strukturerna kring arbetsmarknaden, sysselsättningen och hur vi förhindrar att människor hamnar i långvarigt utanförskap. På många sätt är det samma diskussion som jag försökte lyfta redan för tre år sedan.
En viktig fråga är att vi måste bli bättre på att upptäcka riskerna för utanförskap tidigt. Det är betydligt svårare och dyrare att försöka lösa problemen när människor redan har stått länge utanför arbetsmarknaden. Utskottet pekar på att signaler om framtida utanförskap ofta kan identifieras redan i lågstadieåldern och att samhället därför behöver arbeta mer systematiskt och förebyggande.
En annan fråga gäller samarbetet mellan olika aktörer. På Åland gör många organisationer ett bra arbete såsom myndigheter, kommuner, tredje sektorn och företag. Problemet är ofta att insatserna sker parallellt i stället för tillsammans. I betänkandet beskrivs hur samarbetet i dag ofta är beroende av enskilda personer snarare än tydliga strukturer. Därför uppmanar utskottet landskapsregeringen att se över behovet av mer strukturerade samarbetsmodeller.
Utskottet pekar också på att stödsystemen ibland blir så byråkratiska att de nästan motverkar sitt eget syfte. Människor kan behöva ha kontakt med flera olika myndigheter och hantera en rad olika ansökningar och regler. Resultatet blir att både myndigheter och organisationer lägger mycket tid på administration i stället för på direkt arbete med människor.
Samtidigt handlar arbetsmarknadspolitik inte bara om stöd till den som saknar arbete. Den handlar också om att skapa fler jobb. I betänkandet diskuteras därför även kapital och investeringar på Åland. Utskottet konstaterar att kapital finns, men att incitamenten att investera i det åländska näringslivet kan bli bättre.
En annan viktig fråga är språket. För många människor som kommer till Åland är språket nyckeln till arbete. Samtidigt måste språkundervisningen vara flexibel och kunna kombineras med praktik eller arbete.
Det kanske viktigaste i utskottets resonemang är ändå insikten om att arbetsmarknaden är ett system. Arbetslöshetsstöd, utbildning, integration, näringspolitik och socialpolitik hänger ihop. Om vi behandlar varje del för sig riskerar vi att missa helheten.
När jag skrev mitt blogginlägg för tre år sedan var ambitionen att bidra till just en sådan helhetsdiskussion. Det är därför uppmuntrande att se att finans- och näringsutskottet nu för en liknande diskussion. Samtidigt är det frustrerande att det egentligen inte har hänt särskilt mycket under dessa år, trots att problembilden i stort sett är densamma.
Åland är ett litet samhälle och just därför har vi också möjligheter som många större samhällen saknar. Avstånden mellan människor, myndigheter och beslutsfattare är korta. Det ger oss bättre möjligheter att samarbeta och pröva nya lösningar.
Tar vi vara på den möjligheten finns det egentligen inget som hindrar oss från att komma mycket nära målet om ett Åland där nästan alla som kan arbeta också har möjlighet att göra det. För den som vill läsa hela resonemanget finns texten på min blogg.
HENRIK LÖTHMAN (S)
