Landskapsregeringen arbetar sakligt framåt med att möjliggöra den havsbaserade vindkraften. Vårt primära mål är att skapa nya, goda och nödvändiga intäkter till hela Åland. Även om frågan väcker känslor och mycket debatt förs på många håll, måste man hålla huvudet kallt.
En av frågorna som diskuteras handlar om huruvida landskapsregeringen ”kör över kommunerna” genom att bjuda ut havsområden innan någon plan antagits av kommunerna. Just därför vill vi reda ut en central sak som ofta blandas ihop: utarrendering och planläggning är två helt olika processer.
Att bjuda ut ett havsområde till arrende betyder inte per automatik att något byggs. Det betyder inte heller att kommunen tappar sin lagstadgade kontroll. En auktion är helt enkelt ett sätt i arrenderingsprocessen att ge intresserade möjlighet att buda på arrenderätten för att vattenägaren ska få bästa möjliga arrende. Jämförelsen med att arrendera ut mark på land är ganska träffande. Man kan arrendera en bit mark med villkor: om det låts vara i naturskick är avgiften låg, om man däremot vill bebygga den kan vederlaget bli högre. Men oavsett exklusiv rätt till ett markområde kan ingen bygga någonting utan att den berörda kommunen först bedömer behov av planläggning/genomför planläggning och ger sina tillstånd. Exakt samma princip gäller ute till havs.
I fallet Sunnanvind är det dock landskapsregeringen som förvaltar det berörda vattenområdet och som med egna och EU-medel bekostat planläggning och miljörapport. Generalplansförslaget och miljörapporten färdigställs nu och kommer att överlämnas till kommunerna för fortsatt behandling. Parallellt pågår arbetet med intäktsfördelningen mellan etableringskommunerna och landskapet.
Det är alltså kommunerna som bestämmer över planläggningen. De fattar beslut om antagandet av generalplanen, de hanterar lokala konsekvenser och de för dialog med sina invånare. Samtidigt förvaltar landskapet de allmänna vattenområdena, som inte tillhör någon kommun utan alla ålänningar gemensamt. Det innebär att landskapsregeringen som förvaltare över vattenområdena har ett ansvar för hur dessa nyttjas, både på kort och lång sikt.
I den här frågan finns också grundläggande principer som all offentlig verksamhet måste hantera, äganderätten, likabehandling och näringsfriheten. Äganderätten innebär att mark och vatten kan användas enligt den juridiska ordning som gäller, likabehandling innebär att alla ärenden och intressen ska behandlas lika av den beslutsfattande myndigheten och näringsfriheten innebär att individer och företag ska få välja inriktning och ges möjlighet att konkurrera på lika villkor. Det betyder i praktiken att processerna måste vara tydliga, öppna och sakliga oavsett var ett projekt planeras eller vilka aktörer som är inblandade.
Det är viktigt med professionalitet, tydlighet och respekt i alla led. Det handlar om att följa lagen och samtidigt ta ansvar för helheten. Kommunerna har sin roll, landskapet har sin, och båda behövs för att Åland ska kunna fatta genomtänkta beslut där alla vet vad som gäller.
Om det i de marknadsdialoger som utförs under våren visar sig att intresset hos marknaden är lågt eller om framtida anbud landar på en för låg nivå, kommer landskapsregeringen inte att gå vidare i processen. Men för att på allvar testa marknaden måste man pröva att konkurrensutsätta.
CAMILLA GUNELL (S)
JESPER JOSEFSSON (C)
INGRID ZETTERMAN (LIB)
