Underhållningen om mitt liv
Den här texten är till dig som läst Fifty Shades of Grey-böckerna, till dig som sett eller tänkt se filmen, och som tycker att all kritik den får är moralpanik och mycket liv för ingenting. Att det bara är en film, lite underhållning. En spännande fantasi, kanske.
Om du tycker så, är du en väldigt privilegierad mänska. Då har du aldrig upplevt, på riktigt, hur det är att vara i någon annan människas våld. Att förnedras, förminskas och fråntas allt mänskligt värde, av den du älskar. Grattis till det.
Men snälla, kalla mig inte moraltant när jag säger att allt i Anastasias och Christians förhållande, är sjukt, osunt och precis lika mycket övergrepp som det nära 100 000 kvinnor i Finland blir utsatta för varje år. Jag säger inte det för att jag är pryd, eller för att jag inte tycker man ska visa sex på bio. Jag säger det för att jag är en av de 100 000 kvinnorna.
Jag har sett filmen, och skillnaden mellan vad som händer där och vad som hände mig, är förpackningen. Min förövare var ingen snygg multimiljonär, utan en helt vanlig åländsk man. Han hade ingen tortyrkammare, hela vårt hem var mitt fängelse. Men begränsandet av livsutrymme är detsamma.
Mannens narcissism är den samma, övertrampen av mina , och hennes, gränser desamma. Ursäkterna för övergreppen har jag också hört, hur han blivit illa behandlad, hur det är synd om honom. Och jag har också trott att jag kunde rädda honom, om jag bara följde alla regler, offrade mig, utplånade mig. För kärlekens skull.
Du är inte alls nån dålig människa om du gillar filmen, och du tycker kanske att man får ta det som underhållning. Inte ta det på för stort allvar. Jag förstår dig, din verklighet är inte min. Hur skulle du kunna veta? Att varje gång du, eller någon annan, säger att det flickan i filmen upplever är underhållning, att det inte är så allvarligt, mår jag illa. Att du upprepar övergreppen jag och mina medsystrar upplevt.
Du ser min upplevelse som psykiskt och sexuellt misshandlad kvinna som underhållande. För det är inte en kärlekshistoria du ser på bioduken, det är MITT personliga helvete, bara i en snyggare förpackning.
Att kalla det underhållning, är inte bara ett steg hundra år tillbaka i tiden när det gäller kvinnosyn. Men det är ett förminskande av alla mina upplevelser, alla mina medsystrars upplevelser, och vi är tillbaka i våldtäktsoffrets mörkaste stund, när folk ser på en och tänker att vi ”nog gillade det lite ändå, bad om det, förtjänade det. Vi stannade ju kvar.”. Men minns detta: Det är inte synd om våldtäktsmannen. Man får inte misshandla nån annan för att man hade en taskig barndom. Inte ens om man är snygg och rik .
Och när man ligger där, förnedrad , förminskad, förstörd. Då är man inte det minsta upphetsad. Och det är inte underhållande nånstans.
Lotta
