SÖK
MENY
Jag läste med intresse insändaren ”Arbetslösheten stiger när tillväxtpolitiken saknas” och vill först säga att jag delar viljan att stärka Ålands tillväxt och företagsklimat. Men det finns också en annan verklighet som vi inte pratar tillräckligt högt om och det handlar om vad som händer efter gymnasiet, om vägen in i arbete och om hur människor fastnar i ett system som inte är byggt för alla.
Faktum är att arbetslösheten på Åland har legat kvar på en hög nivå (relativt 5,7 procent i december), ungdomsarbetslösheten är över 10 procent, och antalet långtidsarbetslösa har mer än fördubblats det senaste decenniet. Detta är ingen abstrakt statistik, det är människor som själva vill och kan, men som gång på gång faller ur systemet och inte hittar en väg in i arbete.
Det finns en avgörande punkt som sällan lyfts i debatten, och det är övergången mellan skola och arbetsliv. Visst har vi blivit bättre på att se behov tidigare i skolsystemet, men steget vidare till fortsatta studier eller arbete är fortfarande alldeles för bräckligt för många. Jag möter unga som klarar grundskolan med stöd, tar sig genom gymnasiet med stöd, men sedan fastnar. Inte för att de saknar vilja, utan för att utbildningssystemet och arbetslivet inte riktigt vet vad de ska göra med dem.
Universitet och högskolor bygger i hög grad på självständighet, snabba omställningar, oskrivna regler och höga krav på egen struktur. Det fungerar bra för vissa, men inte för alla. Resultatet blir att en grupp unga hamnar i ett vakuum mellan studier och arbete trots att de både kan och vill bidra. Samtidigt har arbetslivet förändrats minst lika mycket som skolan. De så kallade ”enkla jobben”, som tidigare kunde fungera som en ingång till arbetslivet, finns knappt längre. Rationaliseringar, digitalisering och effektivisering har gjort att nästan alla jobb kräver utbildning, tempo och flexibilitet.
Arbete som fortfarande behöver göras som enklare underhåll, praktiska uppgifter i kommuner, landskapet, fastighetsbolag eller större företag organiseras ofta bort eller pressas in i system som inte är anpassade för människor som behöver lite mer stöd, tydligare ramar eller mera tid. Det här är en del av verkligheten som politiken länge har haft svårt att ta in. För om arbetet finns kvar men människorna inte passar in i hur vi organiserar det, då är det inte människorna som är problemet utan då är det systemen.
Det måste gå att skapa meningsfull sysselsättning som ger trygghet och värdighet, utan att människor döms till evig fattigdom, otrygghet eller beroende av tillfälliga stöd. Arbete ska inte bara vara något man klarar av utan det ska vara något man kan leva på. Och det handlar om mer än bara utbildning. När människor inte får en plats i arbetslivet tappar de ofta också sammanhang, rutiner och sociala nätverk. Det slår hårt mot den psykiska hälsan och skapar en ond cirkel som är svår att ta sig ur.
Därför räcker det inte att bara tala om tillväxt. Vi behöver bättre övergångar, fler anpassade vägar in i arbete och ett tätare samarbete mellan skola, arbetsgivare och samhälle. Det handlar om ett tydligare ansvar från alla aktörer för att ingen ska lämnas ensam när studierna tar slut.
För mig hänger detta också tätt ihop med diskussionen om stöd i skolan. Att bygga upp stöd i grundskolan och gymnasiet är nödvändigt, men om vi sedan släpper taget när eleverna kliver ut i vuxenlivet har vi inte gjort jobbet färdigt utan då har vi bara flyttat problemet några år framåt. Ett samhälle som tar ansvar ser hela kedjan från skola till arbete, från utbildning till delaktighet.
Tillväxt är viktigt. Men det är inte allt. Låt oss därför också tala om hur vi skapar en arbetsmarknad och ett utbildningssystem som faktiskt tar tillvara alla människors vilja och förmåga.
HENRIK LÖTHMAN (S)
