SÖK
MENY
Till den ensamstående mamman i Hammarland
Kära medmamma, det har nu gått en hel vecka sedan du skrev i Nya Åland 7 augusti – sedan du med mod och tydlighet beskrev hur det är att vara ensamstående förälder i Hammarland, där sommaren inte innebär vila eller återhämtning, utan obetald ledighet, ensamhet och utmattning. Ditt brev har förföljt mig den här veckan. Jag har burit det med mig varje dag.
Du ställde en rak fråga: Var är planen?
Och ändå – inte en enda politiker har svarat. Inte ens med en svag ursäkt.
Den där tystnaden? Den är planen.
Man säger ingenting, gör ingenting, och låter de mest utsatta bära hela kostnaden.
Du är inget undantag. Du är inte ett enskilt fall. Du visar vad som händer när vi prioriterar struktur före människor, stolthet före rättvisa och politisk försiktighet före omsorg och ansvar. Du visar vad som händer när ett samhälle håller fast vid nostalgi och egenintresse mer än vid sina egna barn och framtiden. Om du talar personligt kommer du troligtvis att mötas av nickningar. Av fraser som ”det här är ett sorgligt fall” eller ”vi förstår oron”. Kanske kommer någon att lova att de ska titta på det.
Men såvitt jag kan se har ingen enda av dem erbjudit sig att faktiskt ställa upp för dig eller minst svara på din insändare.
Ingen skriver: ”Jag kan passa ditt barn nästa juli. Jag hjälper till. Jag samlar andra föräldrar. Jag kör skåpbilen. För om det är så viktigt för mig att allt ska förbli som det är, då borde jag också vara villig att bära en del av det beslutets konsekvenser.”
Det är alltid lättast att försvara en struktur än att kliva in när den strukturen sviker vår mest sårbara när man själv är skyddad från dess konsekvenser –om man har vuxen barn, partner, eller ett namn som folk känner igen.
Precis som du har jag inte familj att ringa eller ha som barnens nödkontakter. För att vi är nya, långt ifrån familjen – många har aldrig haft den typen av nätverk från början. Så när omsorgen försvinner, försvinner vi med den.
Min egen man fick nytt jobb först i juni, efter en lång tid utan arbete. Och jag har mest arbetat deltid det här året. Vi har fyra barn. Hade vi inte bott i Mariehamn, där sommarlösningar finns, så hade den här sommaren ruinerat oss. Geografin avgjorde.
Jag har burit med mig tanken på den ekonomiska press det här skapade för dig. Jag undrar mest hur det måste ha känts för ditt barn att se andra åka på läger och semester, medan ni blev kvar hemma –med en oro som aldrig tog paus.
Och ändå – du skrev och vägrade försvinna. Du förtjänar ett svar. Jag är ledsen du får bara svar av mig. Så låt mig säga det tydligt: Du är inte problemet. Tystnaden är problemet. Likgiltigheten är problemet. Designen är problemet. Att inte kunna möta den här situationen och säga: ”Det här är inte acceptabelt. Vi kan inte fortsätta som vi gör. Det är dags för lösningar, kompromisser, och en väg framåt.”
För det är inte acceptabelt, rimligt, pragmatiskt eller värdigt någon i din situation. Det handlar om vanlig medmänsklighet och sunt förnuft. Att se dig och inte titta bort ifrån. Särskilt från dem som valts för att värna och tjäna familjer som din.
Om vi ska behålla de små kommunerna och försvara den struktur som så många vill – då borde vi åtminstone kunna garantera det som andra barn får någon annanstans.
Du – och andra som du – borde stå i centrum för varje diskussion. Och om de som försvarar den här strukturen verkligen tror på den, då måste de börja dela på dess äkta kostnader. Sätta både sina pengar – och sin tid – där munnen är.
Med stor medkänsla,
ALYSSA BITTNER-GIBBS (S)
FYRABARNSMAMMA
MARIEHAMN (ERSÄTTARE, STADSSTYRELSEN)
