Tankar i en pizzeria
Lördagskväll. Landsortspizzeria. Förhoppning och hunger i sällsam kombination. Hit kommer man för att äta gott och billigt. Lokalen är slamrig och osig, ljudet studsar mellan stenmaterialen, men doften av kulinariska rätter gör snart att man är fullt upptagen med menyval och därtill hörande bestyr. Det är såhär det ska vara på en lokal sommarpizzeria när livet återvänt efter vinterns dvala.
Pizzabagaren är av utländsk härkomst. Han ler spontant när han tar betalt för min Amore med kyckling, curry och banan, och jag känner mig välkommen och bekräftad som middagsgäst. Troligtvis ingen påklistrad charmkurs där tänker jag, för ett så äkta leende lyckas ingen skola sig till. Salladsbordet är knapert och dressingen slut, och mörkt bröd känns fel till pizza. Men jag blev sedd när jag kom och det förlåter det mesta.
Lokalen är halvfylld och klockan närmar sig 19.00. Några barnfamiljer, några pensionärspar och några andra mer svårdefinierade exemplar av människosläktet sitter vid de små bruna borden. Plötsligt dyker ett svensexegäng upp, av erfarenhet vet man att ljudvolymen brukar öka betänkligt när sådana är i farten. Här misstar jag mig dock å det grövsta. Några mer försynta pojkar än dessa har världen sällan skådat! Brudgummen är nödtorftigt utspökad och knappt onykter, och någon vulgär vokabulär existerar inte i detta sällskap. Man sätter sig hänsynsfullt kring ett långbord längst bort i lokalen, och det hela påminner oroväckande mycket om en välregisserad scen ur skolbespisningen 1985. Den som sa att dagens ungdom är gapig och skränig har glömt hur verkligheten ser ut. Det är nästan så jag får lust att gå dit och dansa på bordet och bjuda dem laget runt!
Så kommer maten kommer in. Doften av curry är stark och retar genast aptitlökarna. Pizzabagaren som själv serverar önskar smaklig måltid och lämnar bordet, det är dags att hugga in. Smaken är precis den rätta även om priset på 15.50 känns väl sockrat och turistanpassat, märkligt att samma rätt kan fås för halva priset i stockholmstrakten. Men här och nu saknar detta betydelse. Onyttigt och fett säger vän av ordning, uppvuxen i en kaninbur med anknytning till ÅHS. Javisst, men det finns något som heter livskvalitet också, och den har jag hittills aldrig sett i grönsaksdisken bland Broccoli och Kikärtor hur än jag sökt.
Efter avklarad måltid lämnar jag etablissemanget, men noterar att killen som ska gifta sig sitter och fingrar på sin mobiltelefon medan resten av gänget är försjunkna i ett lågmält mummel likt en förmiddagsmeditation i ett franskt nunnekloster. Sommarkvällen är ljum och varm och jag ler på väg ut mot bilen. Detta är en åländsk landsortspizzeria, och det är precis så här den ska vara!
Magnus Mobrandt
