Tack till Yvonne
Tusen tack, Yvonne Rubey, för att du ställde upp med bil för utflykt till Kökar på den första Konstrundan där.
Det var så intressant att komma till min farbrors hus Lass, nu vid namn Lassbacka av nuvarande ägarna, konstnären Marjatta Nuoreva-Westerberg och författaren Caj Westerberg. Att förra ägaren byggt om husets vind så passande till ateljé var intressant. Så såg knappast vinden ut när jag som liten hälsade på farbror Arvid och faster Jenny. Där visade oss konstnären så välvilligt hur ett grafiskt blad kommer till genom att förklara proceduren med torrnålsförfarande på kopparplåt, färgsättning och tryckning och vi kunde se det färdiga resultatet i en förkortad version. Fler intresserade än vi långväga fanns på plats.
Färden gick vidare till Satu Kiljunen. Nu kunde jag äntligen se hennes vackra ateljé där utekonstverket Swing en gång kom till. Ateljén i sig ser ju ut som ett konstverk. Likaså förklarade Satu välvilligt och utförligt hur de otroligt intressanta och vackra utställningsföremålen tillkommit. En del var ännu inte helt klara men kan ses på den kommande utställningen i Kakelhallen under hösten. Sorgligt nog blir det den sista av hennes flera på den platsen.
Ateljén i sig ser ju ut som ett konstverk intill det hus hon köpte, inte färdigställt, av arvingarna till Levi Isaksson. Redan under byggnadstiden av det huset var platsen ett utflyktsmål, värt att visa sina gäster på grund av dess konstnärliga utformning, omgivningen och den intressanta berättelsen om hur långsamt det kom till när han var på semestrar från sina byggnadsjobb i Stockholm.
Under den första tiden hon färdigställde huset var jag en av de otroligt privilegierade deltagarna i den av henne bildade Bildkonstcirkeln som fick undervisning i oljemålning av henne. Den tiden kunde jag berätta mycket om och det är det enda jag verkligen saknar efter att ha lämnat Kökar en andra gång under mitt liv. Därför är det så trevligt att återvända, gärna en gång till på Konstrunda. Då hoppas jag att också Aino Kivisaari fått sin ateljé färdig. Vi fick se den helt kort på omvägen och Aino visade mig att det finns spår kvar av kornas vistelse i huset.
En av orsakerna till att Yvonne ville ut med bil var att jag kunde peka ut de många gårdarna längs de vägar vi körde på Kökar, där hon har släktrötter. På så sätt blev det en liten guidning även för den andra medpassageraren, konstnären Tuulikki Hoovinen, numera bosatt i Jomala.
En underbar utfärd på en underbart vacker dag blev det för oss alla tre. Nästa gång hoppas vi att någon är villig att annonsera i god tid om att det går att köpa en måltid också. Nu åt vi vår matsäck på bord och bänkar vid färjplatsen Harparnäs i väntan på avgången, också det en vacker utsiktspunkt över blånande vatten och spridda öar.
Marianne Danielsson
