Från och med den 1 november ändrades arbetstillståndsreglerna för invandrare i Sverige. Enligt den nya lagen som är en förlängning av det så kallade Tidöavtalet, måste invandrare ha “en god försörjning”, som definieras som 80 procent av medianlönen i Sverige, eller cirka 27 360 kronor per månad. Detta innebär en rejäl höjning till inkomstkravet som ännu i våras var 13 000 kronor per månad. Om man inte klarar inkomstgränsen när man ska förnya sitt arbetstillstånd (vilket sker med två års mellanrum) får man inte stanna kvar i landet. Den nya inkomstgränsen gäller endast arbetskraftsinvandring från länder utanför EU (exklusive anställningar inom säsongsarbete som varar under 6 månader). Inkomstgränsen är personlig. Detta betyder att man inte får räkna ihop en månadsinkomst per hushåll. Man får heller inte räkna ihop lönen från flera anställningar för att uppnå inkomstgränsen, utan inkomsten ska komma från en och samma anställning. Enligt SVT (30.10.2023) har Sverige idag cirka 15 000 invandrare som har arbetstillstånd men som inte uppfyller det nya kravet.

De yrkesområden som påverkas mest av det höjda försörjningskravet är service, omsorg, försäljning, lantbruk, trädgård, skogsbruk, bärplockare och arbetare inom fiskenäringen. Samtidigt delas certifieringssystemet för arbetstillstånd i fyra kategorier: A, en snabbfil för högkvalificerade yrken, B för yrken med särskilda regler, såsom artister, forskare och idrottare, C för samhällsnyttiga yrken som “kräver någon högre akademisk kompetens” och D för “särskilt utredningskrävande” branscher, såsom städ, bygg, personlig assistans samt hotell och restaurang. Sveriges regering menar att den nya regeln ska underlätta migration till Sverige för kvalificerad arbetskraft. Dock flaggade Anders Henriksson, ordförande för Sveriges Kommuner och Regioner, redan i våras för att de nya begränsningarna inom arbetskraftsinvandring skulle göra det svårt att rekrytera för kompetensbehoven inom välfärden. Hur regeln slår emot familjer där en förälder klarar av gränsen medan den andra utvisas återstår att se.

För Ålands del hoppas jag att Sveriges senaste migrationspolitiska drag blir en tankeställare på flera plan. I en globaliserad värld med utbredd strukturell ojämlikhet bör man fråga sig hur man vill att framtiden ska se ut, hur man kommer dit och vilken roll man själv ska inneha i globaliseringspusslet. I ett inte alltför avlägset förflutet började en av världshistoriens mest katastrofala episoder med att vissa samhällsgrupper fråntogs rätten att försörja sig. Familjer splittrades och drömmar krossades. De oönskade hänvisades till andra länder. Dock fanns det inte många andra som ville ta emot dem. På Åland har dock arbete, egensinnighet och uthållighet alltid uppskattats. För tillfället lider Ålands arbetsmarknad av en brist på arbetskraft inom flera yrkesområden, till exempel omsorgen. Kan Sveriges nya arbetskraftsregler vända den trenden? Och sist men inte minst: I det stora globaliseringspusslet kan skillnaden mellan vinnare och förlorare vara hårfin, och vi är alla medaktörer på ett eller annat sätt. Önskan om att kunna slå sig ner, försörja sig, finna ett hem och leva ett värdigt liv är universellt. De som förlorar sitt arbetstillstånd i Sverige är människor med drömmar och uthållighet, människor som ännu inte förlorat hoppet. Vilka är vi?

AINO WALLER

Mer läsning

Vi drar alla nytta av ett öppet Finland

Dörren in till Åland

Cool Britannia har blivit kallt