SÖK
MENY
Debatten om Mariehamns stads ekonomi, ledningsstruktur och organisation förs ofta som om det vore ett nytt problem. Det perspektivet delar jag inte. Jag arbetade själv i verksamheten när ett tydligt paradigmskifte genomfördes i hur kommunen styrdes och finansierades, och jag känner igen dagens situation som en följd av beslut och strukturer som etablerades då, beslut som aldrig fullt ut utvärderades eller korrigerades.
Under denna period infördes ett mer företagslikt sätt att leda kommunen. Styrningen betonade kontroll, budgetdisciplin och dokumentation. Ambitionen var att skapa ordning och effektivitet, men i praktiken flyttades fokus bort från kärnverksamheten.
En kommun är inte ett företag. Kommunal verksamhet måste fungera när verkligheten förändras, när barn blir fler, när äldre behöver mer omsorg och när personal saknas. Det låter sig inte alltid fångas i mallar, ramar och policydokument.
Samtidigt minskade personalstyrkan medan uppdragen blev fler och staden växte. Vikariestopp infördes i verksamheter som pågår dygnet runt. Underhåll prioriterades ner och yrkeskompetens försvann, vilket skapade en växande underhållsskuld. I vardagen handlade det för oss som arbetade i verksamheterna på golvet om att ständigt lösa situationer utanför vårt egentliga arbete, tejpa och limma istället för att få köpa nytt och trolla med knäna. Personal behövde till och med be om lov för att få ersätta en trasig fotboll.
För personalen innebar detta ökad press, minskad handlingsfrihet och i många fall ohållbara arbetsvillkor.
Parallellt byggdes lednings- och styrstrukturerna ut. Fler chefsnivåer skapades, men avståndet till verksamheten ökade. Beslut fattades längre bort från dem som bar konsekvenserna i sitt dagliga arbete. Den praktiska kunskap som finns hos personalen fick allt mindre genomslag och dialog ersattes successivt av uppföljning och kontroll.
Detta är inte en kritik mot enskilda individer. Det är en analys av ett systemfel som fortfarande präglar Mariehamns stad. Paradigmskiftet må ha införts då, men dess logik lever kvar i hur organisationen fungerar i dag. Den som vill förstå hur denna utveckling sett ut över tid kan också ta del av medias arkiv, där mycket av detta finns dokumenterat.
Varför skriver jag detta. Ska jag försvara någon. Hacka på någon?Nej, det ska jag inte. Jag är en tidigare anställd som arbetat på golvet och som känner igen precis det som står i tidningen, långt senare. Jag skriver för att jag vet hur dessa beslut slog i vardagen, inte bara hur de ser ut i teorin.
Det är viktigt att erkänna detta sammanhang, våga utvärdera och återupprätta ett ledarskap och ett budgetansvar som vilar på tillit till personalens praktiska yrkeskompetens.
Det kräver närvaro och demokratiskt ansvarstagande hos dem som är chefer i alla led, tillit. Politikerna beslutar vad som ska göras, cheferna ansvarar för hur det görs och personalen vet hur man gör det.
Vägrar man se detta fortsätter vi i samma mönster, oavsett vilka namn som står på dörrarna högre upp i organisationen.
JESSY ECKERMAN (S)
