SÖK
MENY
I lagtingsdebatten om gymnasielagen den 21.1 2026 framför ledamot Wikström (Ob) argument mot att fastställa rätten till stöd i gymnasieutbildningen eftersom den är frivillig. När en diskuterar studerandes i gymnasiet rätt till det stöd de behöver för att tillgodogöra sig utbildningen är ett avgörande perspektiv att detta handlar om en grundläggande rättighet en i sådant fall begränsar. Genom att Finland har ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är även Åland förbundet att garantera ett inkluderande utbildningssystem på alla nivåer. Konventionens artikel 24 slår fast att elever med funktionsnedsättning har rätt till skälig anpassning och till det stöd som krävs för att kunna delta på lika villkor. Att begränsa eller ifrågasätta stödet i gymnasiet strider därför direkt mot denna internationella förpliktelse.
Barnkonventionen, som sedan 2020 är lag i Finland, förstärker detta ytterligare. Den anger att inget barn får diskrimineras och att barnets bästa alltid ska komma i första rummet. För barn och unga med funktionsnedsättning innebär det att samhället är skyldigt att ge det stöd som krävs för att de ska få en fullvärdig utbildning och möjlighet att utvecklas till sin fulla potential. Detta korrelerar väl med Hållbarhetsagenda för Ålands vision om att alla kan blomstra i ett bärkraftigt samhälle.
Även handikappservicelagen och socialvårdslagen gör det tydligt att personer med funktionsnedsättning, oavsett ålder, har rätt till individuellt anpassade tjänster och stödinsatser för att kunna delta fullt ut i samhällets olika delar. Här är utbildningen en av de mest centrala arenorna där tillgängligheten måste tryggas. Socialvårdens ansvar att ge tidigt och samordnat stöd gäller oavsett skolform och kvarstår under hela ungdomsåren.
Det är också viktigt att förstå att rätt stöd i gymnasiet inte enbart handlar om att klara studierna här och nu, utan om att skapa förutsättningar för ett framtida arbetsliv. Forskning och erfarenhet visar att unga med funktionsnedsättning som får adekvat stöd under sin utbildning i betydligt högre grad etablerar sig på arbetsmarknaden och blir självständiga vuxna med egen försörjning. När stödet uteblir ökar risken dramatiskt för avhopp, långtidsarbetslöshet, utanförskap och behov av kostsammare stödinsatser senare i livet. Gymnasieutbildningen är ofta en avgörande brytpunkt där rätt insatser kan vara skillnaden mellan arbetslöshet och ett hållbart arbetsliv. Att ifrågasätta rätten till stöd i denna fas är därför inte bara ett brott mot barns och ungas rättigheter utan också samhällsekonomiskt kortsiktigt och skapar större samhällskostnader och mänskligt lidande på sikt.
Att minska eller ifrågasätta rätten till stöd i gymnasiet är alltså inte bara en värdegrundsfråga, det är ett avsteg från flera redan existerande, bindande rättighetsdokument. Ett steg som riskerar att drabba unga som redan befinner sig i utsatthet, som försämrar målgruppens möjligheter till delaktighet i samhället och som kan leda till ökade avhopp, sämre livschanser och större samhällskostnader på sikt. Stöd i utbildningen är inte ett privilegium för några få, utan en investering i barns och ungas framtid och ett uttryck för den jämlikhet som både lagar och internationella konventioner har ålagt oss, det åländska samhället, att upprätthålla.
CITA NYLUND
ROGER ERIKSSON
KERSTIN KRONQVIST
BJÖRN-E ZETTERMAN
ROBERT SÖDERDAHL
MIKAEL STAFFAS
