SÖK
MENY
Tankespår är Nya Ålands nya avdelning för mer fria betraktelser.
Under denna vinjett kommer att samsas essäer, analyser och dagsaktuell samtidskritik, där såväl tidningens egna skribenter som inbjudna kommentatorer ges utrymme att fördjupa och bredda debattens innehåll.
Tankespår vill inte krångla till det i onödan, men väjer heller inte för det svåra, det kluvna eller det undrande”
Dagens tankespår är skrivet av Göran Djupsund, finländsk professor emeritus i statsvetenskap vid Åbo Akademi i Vasa.
Attan vad allt är dyrt här på kobben! Varför kan jag inte beställa hem den där lampan som är så billig i Sverige? Jäkla skattegräns som ställer till det för oss vanligt folk! Bekanta kommentarer från köksbord, gator och torg, som säkerligen även jag själv kunnat häva ur mig. Men ändå inte utan invändningar …
Skattegränsproblematiken samt frågor kring etablering av ”utländska”, svenska, finska, tyska företag, speciellt inom detaljhandel är teman jag offentligt hållit mig långt borta ifrån. De är så komplexa och jag är så dåligt insatt att jag funnit det klokast att inte sätta min slev i den soppan. Kockarna som rör i den är redan nu tillräckligt många och utifrån sina olika utgångspunkter kunniga.
Men då mina tankar trots detta kretsat kring tematiken så kan jag inte – klokt eller inte – motstå frestelsen att lite veva med en egen slev. Fullt medveten om att jag inte har kompetensen att leverera tungt underbyggda åsikter vill jag komma med en rad funderingar vilka, åtminstone för mig, ter sig intressanta och relevanta.
Alla de aktuella frågorna kan man bedöma ur olika perspektiv. Ur individens, hushållets, ett företags eller det offentliga Ålands synvinkel. Och man kan lägga vikt vid olika aspekter såsom ekonomi, hållbarhet och miljö eller utvecklingen på längre sikt.
Tillåt mig att bli lite förenklande och fyrkantig. Ur mitt individuella hushållsperspektiv skulle högst sannolikt utbudet av varor till billigare priser växa utan skattegräns. Vi kan ju med skattegräns exempelvis inte köpa enorma kvantiteter av billiga prylar från de kinesiska Temu och Shein – ett fenomen som exploderat i Finland och Sverige. Samma breddning av utbudet av prylar och billigare priser sker även i och med etableringen av de svenska, multinationella lågpriskedjor som stadigt växer i en klase kring Träningsverket.
De åländska företagens syn på skattegränsen och etablering av nya, utifrån kommande aktörer torde variera, beroende på om man är export- eller hemmamarknadsorienterad. Alla kan svära över skattegränsen, men olika mycket och av olika skäl.
Här tänker jag främst på företag inom detaljhandel och för dessa är olika lösningar på skattegräns och etableringsregler är nog så viktiga. Min lekmannamässiga bedömning är att om skattegränsen skulle försvinna och vi samtidigt får en fortsatt ökning i etableringen av större, icke-åländska detaljhandelskedjor, så hamnar den åländska företagaren i en närmast ohållbar konkurrenssituation. Näthandelsaktörerna och de multinationella kedjorna har helt enkelt en så massiv storleksfördel i sin inhandling att det mindre åländska företaget står sig slätt i konkurrensen. Lite karikerat och metaforiskt kunde man illustrera stordriftsfördelen med att om vi hade en egen, ganska liten, åländsk Alko som själv inhandlar sina produkter, så skulle fredagsvinets pris rejält skjuta i höjden.
Till de multinationella kedjornas försvar kan anföras att de skapar arbetsplatser och ger samfundsskatt, men i den andra vågskålen ligger de massiva utmaningarna för de mindre och mellanstora åländska företagen. Därtill finns det kanske en – måhända långsökt, men ändock – turistisk aspekt på det hela. Vilken speciell, egen attraktionskraft har Mariehamn och Åland den dag den svenska eller finska turisten inte längre möts av privata åländska affärer och förtag utan de istället står inför precis samma multinationella kedjors affärer som man till lust och leda har där hemma? Silverskär kontra Scandic, Mattssons i Godby kontra Lidl, Bagarstugan kontra Espresso House?
Jag har förståelse för om någon läsare fnyser åt att just jag, som rimligt välbeställd pensionär, helst väljer att handla i det måhända lite dyrare åländska företaget och undviker de multinationella kedjorna och inte heller saknar att handla billigare över nätet. Det tyngsta argumentet för min hållning handlar dock inte om ekonomi; vare sig min egen eller det åländska samhällets.
Nej, det allting kokar ner till handlar om hållbarhet i frågor rörande klimat och miljö.
Miljöbelastningen förorsakad av näthandeln – enkannerligen lågprishandeln från Kina – börjar få pyramidala mått. De multinationella kedjornas transporter av sina, ofta i Asien producerade, inte alltid så miljövänliga eller kvalitetsmässigt goda produkter har även de stora och växande negativa klimatkonsekvenser. Av dessa skäl har jag personligen smått börjat se skattegränsens införselrestriktioner och våra hittills ganska restriktiva hållning till icke-åländska företags etablering – speciellt inom detaljhandeln – som viktiga klimat- och miljömässiga policyn.
Fenomen som direkt och indirekt bidrar till att ge substans åt talet om ett Hållbart Örike.
Göran Djupsund
Artikelförfattaren är finländsk professor emeritus i statsvetenskap vid Åbo Akademi i Vasa
