Så länge finns det hopp
Jag är uppvuxen i DDR. I ett samhälle där man levde i oron och rädslan att bli denuncierad av en vän, väninna, arbetskamrat, grannen eller till och med sambon eller äktenskapspartner. Med stora konsekvenser som följd. I ett samhälle med ytterst begränsad press-, åsikts- och yttrandefrihet. När jag gick på gatan för att demonstrera mot regimen, slåss mot stasi och polisen och i slutändan fick ner muren, tänkte jag inte i mina största mardrömmar att vi småningom kanske kunde komma tillbaka till ruta ett igen.
I dag är vår vardag påverkad av människor som kräver politiskt korrekt beteende, public service som borde vara, men inte är politiskt oberoende längre, partier som följer mainstream och vill strypa andra med avvikande politiska program som utgör en fara för etablissemanget. Människor som efterfrågar eller ifrågasätter blir kallade för rasister, homofober med mera eller sprider ”konspirationsteorier”. Frågar inte du dig själv ibland vilka konsekvenser din åsiktsyttring kan innebära? Och är du därför inte hellre tyst istället för att öppna munnen? Men kanske det finns hopp. Så länge det finns människor som vågar säga vad de tänker, vågar demonstrera och kämpa för sina rättigheter, ja, så länge finns det hopp.
RENÉ JANETZKO (Ob)
