Öppet brev till ålänningarna och deras politiker, del 3
I ett brev till ålänningarna berättar Krister Lumme vad han anser om landskapets beslut att inte betala ut ersättning till dem som vanvårdades på Stiftelsens Hemmets barnhem åren 1953–71. Här är del 3 av 3. Del 1 publicerades 23.6 och del 2 den 24.6.
Frågan jag ställer mig i dag är: var finns den egentliga åländska empatin mot oss som blev misshandlade och förnedrade av det åländska samhället? Var finns sympatin i dag då deras folkvalda står och häcklar oss där de falskeligen även tänker rentvå sig själva med en ceremoni som kommer att gå i hyckleriets tecken? Var finns ålänningen som borde ställa politikerna till ansvar för detta nedsättande beslut? Sitter man även i dag still bakom gardinen hemma medan deras politiker tolkar vanvården ute på Stiftelsen Hemmet som något man kan dela upp i lite vanvård och mer vanvård? Frågan är om ålänningarna tycker lika i att vi blev så lite vanvårdade att någon ersättning för en stulen barndom inte är något som ska ersättas, samtidigt som vad vi begär i kompensation för vårt lidande går i girighetens tecken, att det enda vi begär är pengar?
Varför frågar sig ålänningarna inte fullt ut vad som är rätt eller fel då det gäller hur det åländska samhället vanvårdade sina egna barn? Varför denna tystnad? Anser man detta om vanvården var fel borde man i ärlighetens namn ställa sig upp och säga att det åländska samhället är skyldigt att ge en symbolisk ersättning för vad som hände. Eller så säger man att vi håller med politikerna. Vi tänker inte ge er några pengar därför att det är ni inte värda. Vi tycker att ni är giriga. Vanvård i all ära. Men den är inte värd att ersätta.
En stulen barndom går inte att ersätta. Det finns inga pengar i världen för detta. Jag är inte girig. Jag och de som bevisligen har vanvårdats på Åland begär en kompensation där man bakom detta visar allvar i vad man säger. Tomma ord är en kränkning. Vad anser ålänningen ute i stugorna? Varför inte säga vad man tycker? Den som tiger samtycker. Gör hela Åland detta är frågan? Om så är fallet borde man skämmas. Detta tillsammans med de politiker man valt samtidigt som man även skämmer ut sig ute i världen. I motsats mot ålänningarna har man i länder där vanvård förekommit visat empati mot dem man slog och kränkte. Om skammens ordning göms på Åland i dag är den mer än någonsin synlig på de åländska öarna, lika som den var för femtio år sedan.
På Åland säger politikerna även att jag ska vara glad för att de tog sig mödan i att utreda frågan om vanvård på Åland vilket jag påvisat där den i dag är en skamlig del av åländsk historia. Själv är svaret för mig givet för denna politiska låga kommentar:
Att kasta pärlor åt svin är ett uttryck som betyder att man inte ska slösa intellektuell möda på människor som ändå inte förstår eller uppskattar. Uttrycket kommer ur Bergspredikan, där Jesus ska ha sagt: ”Ge inte det som är heligt åt hundarna, och kasta inte era pärlor åt svinen; de trampar på dem och vänder sig om och sliter sönder er.”.
Krister Lumme
fd ålänning
