De senaste utlåtanden från barn- och utbildningsministern Annika Hambrudd (C) kring barnomsorg och utbildning på Åland gör mig djupt bekymrad. Denna oro handlar delvis om hur det blir för barn och unga här och nu, men också om hur barn- och utbildningspolitiken påverkar hela Åland i längden.
Inom barnomsorgen anser ministern att Åland ska spara genom att slopa barnens subjektiva rätt till omsorg, trots att beredningen varnar att åtgärden kommer att slå mot de mest utsatta barnen.
Inom grundutbildningen ser ministern färre inlärningsmål som en lösning för Ålands dalande inlärningsresultat i kärnämnen matematik och svenska. Vidare anser ministern att befintliga ojämlikheter i undervisningstimmar i kärnämnen mellan skolor i olika åländska kommuner inte är ett problem, trots att de enligt Ålands Lärarförenings ordförande Karsten Steiner ökar klyftorna mellan unga människor och äventyrar inlärningsresultaten, som redan nu är sämst i Finland.
För högskolans del förespråkar ministern att landskapsregeringen ska bryta utbildningsavtalet inom vars ramar högskolan själv sparat för att kunna investera i utveckling och tillväxt. Den åländska arbetsmarknaden är utsatt för systemrisker kopplade till litenhet och stagnation. Enligt ÅSUB:s siffror återvänder endast en tiondel av de unga som studerar på högskola utanför Åland. En attraktiv åländsk högskola som arbetar framåtsyftande och lösningsorienterat både lokalt och internationellt kan stävja denna förlust genom att attrahera inflyttning, tillväxt, och extern finansiering.
Var lämnar detta Åland? Landskapets största och kraftigt växande budgetpost är ÅHS. Lärande och hälsa stärker varandra. I själva verket är utbildning den viktigaste enskilda skyddande faktorn mot ökande hälso- , sjukvårds- och socialvårdskostnader, eftersom den förebygger ohälsa och marginalisering och lägger grunden för bättre hälsa livet genom.
Sociala problem och barnfattigdom ökar på Åland. Nativiteten sjunker, arbetslösheten stiger och arbetsmarknaden ställer allt hårdare och mer splittrade krav på föräldrarna. Barnens subjektiva rätt till barnomsorg har en viktig roll i att jämna ut skillnader barn emellan och att förebygga klyftor och framtida kostnader inom social- och hälsosektorn. Begränsningar i denna rätt slår hårdast mot de redan mest utsatta.
Finlands utbildningsminister Anders Adlerkreutz (SFP) beskriver grundskolan som den viktigaste framtidsinstitutionen i samhället. Åländska grundskolor pressas av sparkrav samtidigt som inlärningsresultaten i kärnämnen matematik och svenska dalar och allt fler barn är i behov av mångprofessionellt stöd. De barn som deltar i barnomsorg redan före förskoleundervisning kan fångas upp tidigare vid behov av stödinsatser och har lättare att anpassa sig när de börjar i grundskola, vilket underlättar för grundskolor som redan pressas av sparkrav på olika fronter.
Vad är planen? God ekonomisk hushållning är inte synonymt med att spara bort framtiden. Speciellt i spartider ska samhällets kärnområden däremot styras utifrån en långsiktig vision och strategi. För att lägga en stabil grund för framtiden måste politikområden arbeta tillsammans för att förebygga risker genom hela samhället. De tänkta sparbetingen inom barnomsorg, grundskola och Högskolan på Åland kan öka landskapets kostnader på sikt genom ökad marginalisering, mindre social kohesion, högre hälso- och sjukvårdskostnader, högre socialvårdskostnader, ökad arbetsbörda för högt belastade grundskolor, snävare rättigheter och framtidsutsikter för barn, sämre möjligheter för utveckling och tillväxt samt svagare attraktionskraft för Åland som inflyttningsort.
Därför vill jag öppet fråga till barnrätts- och utbildningsminister Hambrudd:
Vad är Ålands vision för barn och utbildning? Vad är den långsiktiga strategin och målsättningarna för barnomsorg, skola och utbildning på Åland?
AINO WALLER (S)
