I debatten om energiomställningen hamnar fokus nästan uteslutande på klimatet. Men det finns ett minst lika brådskande skäl att bryta vårt beroende av olja: vår nationella säkerhet och ekonomiska stabilitet. Här är några tänkvärda punkter som forskaren Peter Sigray nyligen belyst i DN.
Den moderna civilisationen i praktiken uppbyggd kring en sårbar tillgång på billig fossil energi – ett system som nu krackelerar inför våra ögon. Vi ser det gång på gång. Krig i Ukraina och spänningar i Mellanöstern fortplantar sig blixtsnabbt till våra hushållskassor. När sjöfartsleder i Röda havet hotas eller när Opec+ stryper kranarna, stiger inte bara bensinpriset; det drar med sig transportkostnader, livsmedelspriser och inflationen i stort.
Detta är oljeekonomins stora paradox: Samtidigt som klimatförändringarna är ett existentiellt, långsiktigt hot, utgör det globala oljesystemet en omedelbar sårbarhet. En störning i produktionen kan sänka världsekonomin på bara några veckor. Det är uppenbart att oljeflöden som bär upp världsekonomin delvis kontrolleras av politiska system vars strategiska mål ofta står i direkt konflikt med våra demokratiska värderingar.
Kriget i Ukraina har tydligt visat hur olja och gas används som geopolitiska maktmedel. Vi i Norden har det dock ganska bra förspänt. Vi har redan en stark bas av fossilfri el från vattenkraft, kärnkraft och vindkraft. Genom att accelerera elektrifieringen av transporter och industri gör vi mer än att bara sänka utsläppen – vi bygger ett robust energisystem som står stadigt även när omvärlden skakar. Att ersätta olja med el handlar ytterst om frihet. Frihet från instabila globala marknader och frihet från beroendet av auktoritära regimer.
Klimatnyttan får vi på köpet, men för vår säkerhet och oberoende har vi inte råd att vänta. Det är dags att vi ser elen för vad den faktiskt är: vår viktigaste strategiska försäkring under detta århundrade.
CONNY HÄGER
