SÖK
MENY
Åland är som ett skepp. Inte bara i vår historia, utan i vårt sätt att tänka. Vi är formade av havet och sjöfarten. Vi har lärt oss att se världen bortom horisonten. Det är så vi har kunnat byta kurs i tid.
Just nu hörs ljud i skrovet, så som det gjort förr. Inte som ett tydligt haveri och inte som en säker prognos, utan som ett tecken på att det är dags att ta skeppets skick på allvar.
Politiskt, socialt och globalt präglas världen av ökande splittring, lägerbildning och konflikter där människor drar åt olika håll, ofta med full övertygelse om sin egen rätt.
Om Åland följer samma trend förlorar vi energi på intern friktion. Energi som behövs för att hålla kursen på skeppet vi kallar Åland.
Det är viktigt att säga detta tydligt. Vi vet inte vad ljudet betyder i sitt fulla allvar.
Historien ger oss aldrig facit i förväg. Ingen visste dagen före att Tyskland skulle anfalla Polen. Ingen visste dagen före att Ryssland skulle gå in i Ukraina.
I efterhand framstår allt som självklart. I stunden är allt alltid tvetydigt.
Just därför har sjöfolk aldrig krävt full visshet för att agera. När vädret hårdnar väntar man inte på bevis. Man säkrar last, ser över rigg och förbereder sig på att det kan bli värre än man hoppas. Inte av rädsla, utan av ansvar för det viktigaste. Skeppet.
Världspolitiken blir hårdare. Det kräver ledarskap som både kan hålla i rodret och samtidigt lyssna till besättningen.
Åsiktsskillnader är inte problemet. Ombord på ett fartyg har besättningen alltid olika roller och perspektiv. Problemet uppstår när man slutar dela verklighetsbild.
När alla drar i olika riktningar utan gemensam förståelse för situationens allvar uppstår oro och panik. Sådant kan ibland gå för sig i lugnt väder, som under åren före 2016. Men inte när sikten försämras.
Ofta sägs det att vissa kriser inte ledde till något. Kubakrisen nämns ibland som exempel.
Men att inget hände berodde inte på att hotet var inbillat, utan på att det fanns skickliga sjömän vid rodret. Utebliven katastrof är ofta ett tecken på kompetens, inte på falsk oro.
Åland har historiskt klarat sig genom kontinuitet, samarbete och förmågan att tänka längre än nästa våg. Det är inte en uppmaning till en viss politik, utan till sjömanskap. Att hålla ihop bättre när sikten försämras. Att minska intern friktion. Att vårda tillit och ansvar snarare än prestige och tvärsäkerhet.
Vi kan inte styra världens vindar, men vi kan välja hur vi står på däck när de tilltar.
Stormar bryter inte samhällen för att människor tycker olika, utan när ingen längre lyssnar på skrovet.
Och jag skulle säga att skrovet knakar.
Men vi har varit här förr. Och förr var vi villiga.
Naturligtvis är vi det även i dag.
Så är mitt hopp.
RONNIE ASPBÄCK
