SÖK
MENY
Den 27 januari uppmärksammas ”Internationella minnesdagen av förintelsen”, instiftad av FN. Dagen instiftades år 2005 – 60 år efter Auschwitch-Birkenaus befrielse, för förintelsens offer. Sex miljoner judar mördades – den största och mest systematiskt utvalda gruppen. Men nazismens dödsmaskin stannade inte där. Romer, homosexuella, utvecklingsstörda, politiskt obekväma och andra som inte passade in i ideologin förintades också. När människovärdet väl förnekas gör hatet inga undantag och då folkmordet väl var ett faktum hade samvetena redan tystnat.
Förintelsen uppstod inte i ett tomrum. Den började inte med gaskamrar, utan med ord. Med demonisering. Med religiösa och ideologiska lögner som normaliserades, och med människor som visste – men ändå teg.
Bibeln varnar tydligt för detta.
Gud säger till Abraham: ”Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och förbanna dem som förbannar dig.” Profeterna återkommer gång på gång till samma allvarliga mönster: nationer bedöms efter hur de behandlar Israels folk. Sakarja kallar Israel ”Guds ögonsten”. Jesus – själv jude – varnade för ”surdegen” och gråter över Jerusalem. Paulus varnar oss hedningar (alla utom judafolket) för högmod och glömska: ”Var inte högmodiga, utan frukta.”Gud har inte förkastat sitt folk.”
Minnesdagen handlar därför inte bara om historia, utan om andlig vaksamhet i nutid.
Mindre känt, men lika relevant, är att även Koranen innehåller tydliga hänvisningar till Mose, till Israels barns koppling till landet, och till att både Toran (lagen) och Evangeliet är Guds uppenbarelser som inte kan upphävas. Alla profeter som koranen erkänner tillhör Israels folk – med ett enda undantag – Mohammed. Detta bekräftas av islams egna texter.
Samtidigt har ”politisk islam” utvecklat ett språk och en praktik som i dag legitimerar judehat, demonisering och våld samtidigt som den kallar sig ”the religion of peace”. Detta har inte uppstått ur intet, utan har sin grogrund i hur texter används, betonas och tolkas. Resultatet ser vi nu öppet: på Europas gator, ja snart sagt i hela världen, i skolor och på torg – ofta ursäktat som ”politisk kritik”.
Så såg det också ut förr. Det är ett historiskt faktum att nazisterna citerade Martin Luthers sena och djupt antijudiska skrifter. Med en fungerande och bibliskt förankrad kristenhet hade det som skedde knappast varit möjligt.
Sveriges tidigare statsminister, Göran Persson, tog detta på allvar när han initierade arbetet bakom ”Om detta må ni berätta”, en bok som fortfarande finns att läsa fritt på nätet. Den skrevs inte för sin samtid, utan för kommande generationer – just för att historien inte skulle upprepa sig i ny förklädnad.
I dag ser vi hur antisemitism åter relativiseras. Judar tvingas dölja sin identitet. Hat motiveras ideologiskt och religiöst. Minnesdagen riskerar att reduceras till en ritual, samtidigt som dess budskap förloras.
Samtidigt vittnar både kristen press och personliga berättelser om människor som i olika sammanhang brottas med frågor om tro, samvete och religiös tillhörighet – även inom islam.
Sanningen segrar alltid till slut – minnesdagen är därför inte till för det förflutna.
Den är till för oss.
RALF STYRSTRÖM
