Uppgifter från Mise, via dess chef Stefan Simonsen, visar att landskapsregeringen – med näringsminister Jesper Josefsson – tagit kontakt i syfte att diskutera att hushållen ska bära en del av kostnaderna för producentansvaret.
Det väcker en högst berättigad fråga: varför sker detta just nu?
Producentansvaret innebär att kostnaden ska bäras av producenterna – och i praktiken ingår den redan i priset på varor. Hushållen betalar alltså redan, indirekt, i proportion till sin konsumtion.
Att då dessutom föra över ytterligare kostnader direkt på hushållen innebär i praktiken en dubbel belastning.
Ett konkret exempel syns redan i vardagen. I en del butiker har plastkassar börjat prissättas separat med hänvisning till att de nu ska särredovisas till Finlands förpackningscentral.
Det innebär att kostnaden blir synlig direkt i kassan – men den försvinner inte ur systemet. Tvärtom riskerar hushållen att betala flera gånger för samma sak: via produktpriser, via påsar i butiken och via avgifter i avfallssystemet.
Det märkliga är tajmingen. Nu när kostnaden faktiskt har hamnat där den enligt lagstiftningen ska ligga – hos producenterna – då griper regeringen in.
Men under alla de år då hushållen via avfallssystemet i praktiken har burit stora delar av dessa kostnader har det politiska engagemanget varit i det närmaste obefintligt.
Det är svårt att inte dra slutsatsen att problemet inte var kostnaden i sig – utan vem som betalade den. För hushållen innebär detta ännu en försämring av den ekonomiska vardagen. Köpkraften pressas ytterligare, inte minst i de kommuner som omfattas av Mise.
Samtidigt har landskapsregeringen uppenbara utmaningar med den offentliga ekonomin. Underskott ska möjligen hanteras genom lån – vilket i slutändan också belastar medborgarna.
Mot den bakgrunden framstår det som särskilt anmärkningsvärt att lösningen återigen tycks vara att flytta kostnader till hushållen. Det är lätt att fatta beslut som påverkar andras ekonomi. Betydligt svårare är att ta ansvar för helheten.
Därför är det nu hög tid att hela landskapsregeringen – inte minst finansministern och lantrådet – kliver fram och tar ansvar för den ekonomiska politik som förs.
Att införa ett producentansvar som upplevs som byråkratiskt och kostnadsdrivande för företagen är i sig problematiskt. Men när detta kombineras med en näringspolitik som inte förmår stärka företagandet, skapa nya arbetsplatser eller motverka arbetslöshet, och lösningen samtidigt tycks vara att låta hushållen täcka upp för kostnaderna – då är vi fel ute.
ROLF GRANLUND (ÅF)
