SÖK
MENY
Mariehamns stads förvaltning uppvisar allt tydligare tecken på djupgående problem. Utifrån sett framstår organisationen som dysfunktionell, där lojaliteter, politiska konstellationer och personliga band riskerar att väga tyngre än öppenhet, laglighet och respekt för grundläggande demokratiska principer.
Särskilt allvarligt är när politiker i stället för att använda sina mandat till att utöva tillsyn och ansvar, tycks förskansa sig bakom stadsledningen. Den senaste tidens uppgifter om att staden anlitat extern juridisk expertis för att utreda om en nytillsatt chef varit ”illojal” – efter att hon lyft frågor om sin arbetssituation och hur hon behandlats, i samtal med politiker – väcker stark oro.
I ett demokratiskt system ska det vara självklart att chefer och anställda kan vända sig till folkvalda med synpunkter på arbetsmiljö och styrning. Att problematisera detta som illojalitet riskerar att skapa ett farligt prejudikat: där kritik uppåt misstänkliggörs, medan maktutövning nedåt lämnas ogranskad.
Här uppstår också en tydlig motsägelse. Mariehamns stad har en visselblåsarfunktion och uttalar sig om vikten av yttrandefrihet och rättssäkerhet. Samtidigt ger politiska företrädare i media motstridiga besked om hur denna funktion ska förstås och tillämpas. När stadsstyrelsens ordförande uppger sig inte kunna uttala sig, men samtidigt ger olika bilder av visselblåsarskyddets räckvidd, urholkas trovärdigheten ytterligare.
Detta är inte längre en fråga om enskilda ärenden eller personer. Det handlar om ett mönster där kritik möts med försvar, där juridiska utredningar riktas mot dem som slår larm, och där politiskt ansvar ersätts av tystnad eller lojalitet med den egna organisationen.
Fullmäktige och stadsstyrelsen är ytterst ansvariga inför stadens invånare – inte inför stadsledningen, partistrukturer eller interna vänskapsband. När förvaltningen under lång tid uppvisar återkommande brister krävs politiskt mod, inte reträtt bakom formalia eller externa jurister.
Det som nu utspelar sig i Mariehamn kräver inte fler utredningar om lojalitet, utan en politisk självrannsakan. De folkvalda måste tydligt klargöra var deras lojalitet ligger: hos stadsledningen eller hos invånarna som gett dem sitt mandat.
Det finns verktyg för styrning, uppföljning och ansvar. Det finns lagar, policydokument och demokratiska principer som redan borde vara vägledande. Det som tycks saknas är viljan att använda dem fullt ut – även när det är obekvämt eller politiskt kostsamt.
Om politiken fortsätter att ducka riskerar man att normalisera en förvaltningskultur där kritik uppåt betraktas som ett problem, medan bristande ledning förblir oadresserad. Det är en utveckling som inte bara drabbar enskilda anställda, utan i förlängningen hela stadens demokratiska trovärdighet.
Mariehamn förtjänar en förvaltning som fungerar – och en politisk ledning som vågar ta ansvar för att den gör det.
ROLF GRANLUND (ÅF)
